Stormens öga..(kort text)
Jag hittade "texten" i papperskorgen…så prövar att lägga den i ett eget inlägg.
De senaste dagarna (vid skrivande stund) har jag "drabbats" av vad man kanske kan kalla tanke- eller sinnesattacker. Det vill säga; tankestormar, och känslostormar, då när sinnet fylls av forsande tankar. Sådana som går så fort förbi, så att man knappt hinner med vad de säger, och förmedlar.
Märker att till största del är det man kan göra, att stillsamt vänta ut dessa stormar… Genom att vara det inre lugnet, att vara stormens lugna öga. Genom att vila i det centrum, som alltid är fyllt av tomhet, av tystnad, av något man kan kalla Gud.
Genom att göra så, så ebbar stormen ut. Den drar förbi…man förankrar sig alltid I det stilla djupet av ett stormande hav. Man lägger inte ankar på ytan, där det stormar som värst.🙏
#0:
Det där med stormens öga var en bra jämförelse. När det stormar finns det ju inget annat ställe att "fly" till än stormens öga.
#0: Ja just det, att vänta ut stormen i stormens öga var faktiskt en väldigt bra jämförelse. Fint skrivet 😊
Kan bara hålla med. 🙂
#1, #2, #3:
Tack alla🙂
Man lägger inte ankar Där det stormar som värst. Gillar dessa ord skarpt.
Fint skrivet om stormens öga
och hur man medvetet kan lära sig att hitta dit….. 🤗
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
Tack till dig med🤗 fint att texten uppskattas.
Starta ny diskussion