Olika former av samadhi
Här i vår kultur används ofta ordet samadhi för ett andligt uppvaknande eller upplysning som somliga kallar det för. Men inom indisk tradition är samadhi inte begreppet för en enda "sak", utan där skiljer man mellan 3 olika variationer av samadhis och inte allla går lika djupt.
Den som går minst djup kallas Savikalpa Samadhi. Den skulle jag inte ens beteckna som ett andligt uppvaknande. Det är ett tillstånd som många ofta erfar under meditation. Man erfar enheten, men det finns fortfarande ett jag som erfar och det finns fortfarande mental aktivitet, tankar och former. Separationen finns fortfarande kvar, fast insikten kan komma att det bara är en illusion.
Nirvikalpa Samadhi går betydligt djupare. Där försvinner jaget och bara rent medvetande finns kvar. Det finns inga tankar, former och ingen separation, tid eller rum, bara evigt varande och medvetenhet om evigt varande. Det är vad jag kallar ett andligt uppvaknande och det leder till en sorts lycksalighet som förståndet inte förstår. Det kan vara i dagar, veckor eller månader.
Den djupaste formen kallas Sahaja Samadhi. Eftersom jag själv inte har erfarenhet med den formen och inte kan beskriva den, använder jag mig av Ramana Maharshis ord. Han sa att det som man erfar i Nirvikalpa Samadhi är det som man lever i Sahaja Samadhi. Den inre stillheten som man erfar i Nirvikalpa Samadhi förblir kvar. Den finns kvar och syns när upplysta talar och agerar. Lägg märke till vilket lugn som sprids när personer som Mooji eller Osho talar.
Man lever fortfarande i världen. Men förblir i sitt inre i enheten. Det är den djupaste formen av ett andligt uppvaknande och det lär inte finnas många som har erfarit den.
#0
Tack för den informationen och för att du beskriver det så klart och tydligt 😊
Det du skriver påminner mig om egna erfarenheter, om skillnaden mellan en upplevelse av enhet där ett "jag" fortfarande är närvarande, och den tystnad där ingen längre finns kvar som upplever.
Men för mig har begrepp som dessa som du nämner här i texten mer och mer börjat kännas som pekare snarare än som verkliga gränser. För i den djupaste stillhet jag har erfarit finns ingen kvar som kan jämföra olika tillstånd eller fästa namn vid dem. Inget att hålla fast vid, inget att uppnå, bara det som alltid varit här.
Kanske är det så att i verklig klarhet finns inte ens någon ”form” av samadhi kvar. Det blir som Ramana sa: det som är, är. Och det lever sig självt 😊
#1:
Det är vi människor som ger saker en form. Kanske Nirvikalpa Samadhi och Sahaja Samadhi är en och samma sak och det är en människas utvecklingsstadium som avgör hur länge den inre stillheten stannar kvar och om den förblir för alltid.
Hos dig var det en spontan kundaliniväckning, utan att du hade gjort någon sorts andlig praktik förr. Men sen började en andlig utveckling i rasande fart. Skulle kundalinin ha blivit väckt efter tiotals eller tjugotals år andlig praktik och utvecklikng, skulle den inre stillheten kanske ha stannat kvar. Erfarenheten finns i alla fall kvar och det är något som du känner till och som du ibland får glimtar av. Men en dag kommer den kanske för att stanna. 😊
#2: "Men en dag kommer den kanske för att stanna. 😊" Hoppas det, säger mitt egot 😄
#3:
😄😄😄
Mina tankar och känslor gick ungefär som FM's. Det är intressanta etiketter,
som kan tänkas kring,
som kan funderas på,
kanske längtas till. Men i det verkliga erfarandet, I tystnadens, och stillhetens centrum. Där faller alla etiketter bort
All längtan går förlorad. Och endast stillheten äger (tom)rum.😊
I alla fall började mitt eget ego lite smått att fundera…vilken etikett passar på mina egna erfarenheter…😄😇
#5: Samma här 😇
#5 + 6:
Ja, så fungerar egot och man kan inte göra någponting åt det utom att skratta. 😊
#7:
Exakt!
Starta ny diskussion