Bortom jaget
När någon säger
att det inte finns något jag,
att det inte finns någon själ,
att bara evigheten finns,
väcker det ofta obehag.
För många låter det kallt.
Som att allt förlorar sin mening.
Som att livet reduceras
till en tom och betydelselös existens
utan riktning, utan syfte, utan värde.
Men det är inte det som det handlar om.
De orden kommer inte
ur pessimism eller hopplöshet.
De kommer ur erfarenhet.
Ur det som händer
när det vi kallar "jag"
plötsligt löses upp.
Inte som en tanke.
Inte som en övertygelse.
Utan som en verklighet
som kliver in och raderar allt annat.
Det är en stillhet,
som inte är passiv, utan levande.
Inte en frånvaro, utan en närvaro.
Utan form, utan gräns.
Och den är så fri
att det blir omöjligt
att kalla den "jag".
Så gränslös
att inget kan hållas kvar.
Så tyst
att inget kan sägas om den.
För den som fortfarande
identifierar sig starkt med sitt "jag",
med sin berättelse, sin väg,
sin längtan att bli något stort,
kan det låta som ett hot.
Som ett nej till allt
som känns viktigt.
Men för den som har släppt det,
för den som smakat tystnaden
som blir kvar när jaget faller,
är det inte tomhet.
Det är den största lättnaden.
Inte ett vakuum,
utan en närvaro som fyller allt.
Inte meningslöshet,
utan frihet från behovet av mening.
Det är gränslöst.
Den djupaste vila.
En stillhet som inte kräver något,
inte saknar något,
inte vill något.
Bara är.
När jaget faller,
faller också idén
om en individuell själ.
Och det som är kvar
är inte du,
inte jag,
inte någon.
Det som återstår
är evigheten.
Inte som något man blir,
utan som det man alltid varit
bortom tanken,
bortom rädslan,
bortom formen.
Så när någon säger:
“Det finns inget jag”
är det inte ett nej,
utan en viskning
från den som sett
vad som blir kvar
när allt vi klamrat oss fast vid
släpper taget.
Det är inte ett svar,
utan en tyst insikt.
En stilla glimt
av det som alltid varit här,
bortom namn,
bortom tid,
bortom behovet att förstå.
Det är inte en förlust
att släppa taget
om jaget,
om själen,
om det individuella,
utan en befrielse.
Det lämnar inget tomrum efter sig,
utan en fullhet utan gräns.
Förväntningar och Förväntningar.
Enkelheten kan inte vara enkel.
Litenheten kan inte vara liten.
Obetydligheten kan inte vara Obetydlig.
Guds rike är inom, likt en illusion har dörren förseglats.
Redan nu när man försöker hitta ord i denna text. Vill jaget göra det mer märkvärdigt än vad det är.
Jagets märkvärdighet, har sitt osynliga grepp. Även när man inte vill vara märkvärdig.
#1:
Ja, det där känner jag igen mig i, hur jaget så gärna smyger in till och med i viljan att inte vara märkvärdig 😄
Det är fascinerande hur djupt det kan sitta, och ändå… hur det ibland bara faller bort, utan att man gör något. Tack för din reflektion 😊
#0:
Eftersom nästan alla bara känner till den dualistiska verkligheten (illusionen), betraktas icke dualism mest som icke existens. Jaget existerar bara inom dualism och människor är rädda att denna begränsade strukturen en dag kommer att dö. Därför klamrar de sig fast i föreställningar att detta jaget (illusionen, den falska identifikationen) "överlever" i en annan form.
Först när man har erfarit verkligheten bortom den dualistiska verkligheten (illusionen) kan man släppa taget om en individuell själ.
#1:
Att inte vilja vara, eller verka, märkvärdig, är ju på något sätt ett sätt för egot att göra sig märkvärdig.😊(som ni själva kanske menar oxå). Hur det kan smyga sig in, nästan o-märkbart, i det minsta lilla man gör….🙄
- Redigerat 2025-07-19 16:19 av snowy00
Starta ny diskussion