Spinoza var en filosof som levde på 1600-talet i Holland. Han var medlem i ett judiskt religiöst samfund och studerade den hebreiska bibeln redan i ung ålder. Men han började att ifrågasätta religiösa dogmer och blind tro som han ansåg att de begränsade den fria intellekten. Spinoza war också en fri ande/fritänkare och han hade en annan föreställning av gud än vad hans religion hade.

Med 23 år blev han bannad från det judiska samfundet. Han blev förklarad som "fågelfri" och ingen ur samfundet fick ens prata med honom. Han ansågs vara en fara för samfundet och för tron. Einstein blev en gång frågad om han tror på gud och han svarade att han tror på Spinozas gud.

Hans förklaring tilll gud och hela existensen liknar det som österländska upplysta pratar om och det finns likheter i både zen buddhism och advaita vedanta. Eftersom det inte fanns samma tillgång till österländska traditioners läror som det finns idag, kan han väl knappast ha läst det där i internätet eller i böcker. Min fundering är att han blev upplyst redan i ung ålder.

Spinoza såg inte gud som en separat personlig varelse som straffar, belönar eller styr världen på något sätt utifrån. För Spinoza var gud en sorts oändlig substans som existerar i sig själv och genom sig själv, som uttrycker sig i allt som existerar. Därför är vi inte separerade från gud. Allt som existerar är ett uttryck av gud och det som styr är naturlagarna.

Själen var för Spinoza, precis som för alla upplysta, ingen separat substans. Han avvisade tanken på en odödlig, individuell själ som lever vidare efter döden i någon separat himmel. I stället är varje människas själ en modus (ett uttryck) av det oändliga tänkandet – alltså av guds eller naturens tänkande.

En till sak som får mig att fundera på om han var upplyst, är att han skrev att när vi förstår att vi inte är separata från gud eller från varandra, uppstår det Spinoza kallar amor dei intellectualis, en slags andlig glädje och frid som kommer ur insikten om vår plats i helheten. Pratar han om lycksaligheten som man upplever i samadhi?

Han talade om en form av evig glädje som uppstår när vi förstår oss själva som uttryck för guds oändliga natur. Spinoza menar att när vi når den högsta formen av kunskap – scientia intuitiva – får vi en direkt insikt i tingens eviga väsen. Denna insikt föder en djup, stilla glädje: inte en känslomässig eufori, utan en andlig frid som kommer ur att se världen "sub specie aeternitatis" – under evighetens synvinkel.

Precis som i samadhi, där individens gränser suddas ut, ser Spinoza människan som en tillfällig form i det oändliga. Han menade att när vi förstår detta, upphör vi att identifiera oss med våra begär och rädslor och finner frihet i nödvändigheten.

Jag anser att han måste ha erfarit samadhi. Hur skulle han annars ha kommit fram till allt det där? Han studerade den hebreiska bibeln och inte vedanta skrifter eller vad Buddha lärde.

Men jag tycker att det är fascinerande att Spinoza ger en rationell förklaring för det icke rationella, som nog är den bästa rationella förklaringen som man kan ge för något som är icke rationellt.