Aporna och ap-sinnet / en vishetshistoria
En vishetshistoria av Ajahn Brahm om ap-sinnet och varför det är så svårt att komma till ro – med humor och djup visdom från den buddhistiska traditionen. Jag tyckte den var så bra och att den på ett briljant sätt beskriver hur vårt mänskliga sinne fungerar, att jag ville översätta den till svenska och dela med mig av den 😊
En helgdag fick det buddhistiska klostret besök av en apa. Han hade tänkt att vid ett sådant tillfälle skulle så många människor komma med välsmakande offergåvor att det säkert skulle kunna resultera i en god lunch för honom. Kanske skulle någon tappa en mango eller glömma ett äpple.
Medan han hängde omkring framför den stora hallen i klostret råkade han höra att en gammal munk därinne höll en föreläsning om »ap-sinnet«. Det kunde ju vara spännande, tänkte apan, och började lyssna.
»Med ett ap-sinne«, sade den gamle munken, »menar man ett oroligt sinne som hoppar från det ena till det andra, precis som apor i djungeln alltid hoppar från gren till gren. Det är ett problematiskt sinne, som måste rättas till genom meditation, så att det kan finna frid.«
När apan hörde att ap-sinnet var något dåligt blev han upprörd. »Vad menar han med att ap-sinnet är ett dåligt sinne? Jag är ju en apa, och mitt sinne är helt i sin ordning. De här människorna förolämpar oss. Det är orättvist. Det är helt enkelt inte rätt. Jag måste genast göra något åt dessa fruktansvärda förolämpningar!«
Så svingade han sig från gren till gren genom skogen hemåt, för att ventilera sin ilska med sina vänner.
Snart var hela apflocken i uppror, hoppade upp och ner och skrek vilt i mun på varandra:
»Vi tänker inte låta oss bli förolämpade! Det här är artdiskriminering! Hur vågar de! Vi klagar till WWF och kräver en advokat! Vi apor har ju också våra rättigheter!«
»Stopp!«, befallde deras ledare. »Förstår ni inte? Munken har ju helt rätt. Titta bara på er själva: Ni hoppar omkring som galningar och för ett fasansfullt oväsen. Det är exakt vad som händer när man har ett ap-sinne. Ni kan bara inte sitta stilla, era apor!«
Aporna insåg att deras ledare talade sanning. De var alla drabbade av ap-sinnet och skulle aldrig finna frid. De lät huvudena sjunka och satt tyst och grubblade.
»Hörrni!«, sa den apa som varit vid klostret. »Jag fick just en idé. Munken sade att man kan övervinna ap-sinnet och komma till ro om man bara mediterar.«
Lyckliga hoppade aporna genast upp igen, skrek vilt i kör:
»Ja! Coolt! Kom igen, låt oss meditera! Nu finner vi inre frid!«
Efter en stund frågade en av aporna:
»Men hur gör man egentligen för att meditera?«
»Först måste vi hitta en kudde att sitta på!«, sade en annan apa.
»Ja! Coolt! Låt oss hitta kuddar!«
Efter mycket hoppande och skrikande begav de sig in i skogen och samlade gräs och mjuka blad, av vilka de gjorde improviserade zafus – som de buddhistiska meditationskuddarna kallas.
»Och vad gör vi nu?«
»Sätt er på kuddarna«, befallde apan som varit vid klostret. »Korsa benen, lägg höger tass över den vänstra, låt tummarna nudda varandra lätt. Håll ryggen rak. Slut ögonen och följ ert andetag.«
Detta var första gången i historien som apor mediterade. Aldrig tidigare hade en sådan tystnad rått i skogen. Tyvärr varade den inte särskilt länge.
»Ursäkta!«, avbröt en av aporna. Alla öppnade ögonen. »Jag kom just att tänka på något. Vi skulle ju egentligen plundra bananplantagen till lunch idag, minns ni? Jag kan inte släppa tanken. Vad säger ni, ska vi inte snabbt springa dit först, så vi får det gjort, och sedan meditera?«
»Så klart! Coolt! Suverän idé!«, skrek de andra aporna, började genast hoppa och skrika igen och drog iväg till plantagen. De snodde mängder av bananer, lade dem i en stor hög och återvände till sina meditationskuddar. Där satte de sig, korsade benen, lade försiktigt höger tass över vänster, höll ryggen rak, slöt ögonen och återupptog sin meditation.
Efter två minuter räckte en annan apa upp handen.
»Ursäkta! Jag kom också på något. Innan vi kan äta bananerna måste vi ju skala dem. Låt oss göra det först, så kan jag meditera i fred sen utan att tänka på det hela tiden.«
»Självklart! Coolt! Vi har redan tänkt på det!«, ropade resten av flocken. Så hoppade de upp igen, skrek och skalade bananer.
När det var klart och frukten åter låg prydligt i en hög, återvände de till sina kuddar. Återigen satte de sig, korsade benen, lade höger tass varsamt över vänster, sträckte på ryggen, slöt ögonen och följde sitt naturliga andetag.
»Ursäkta!«, ropade en tredje apa bara några sekunder senare. »Jag kom också på något. Innan vi kan äta bananerna måste vi ju först stoppa dem i munnen. Låt oss göra det först, så kan vi sen meditera i lugn och ro utan att tänka på det.«
»Så klart! Coolt! Vilken briljant idé!« Alla aporna hoppade upp och ner, förde ett öronbedövande oväsen och stoppade en banan i munnen. Några tog två, en tog till och med tre. Vissa apor är trots allt inte så olika vissa människor. De åt dock inte bananerna än – de hade bara gjort det som behövdes för att slippa tänka på det senare, så att sinnet kunde vara fritt för meditation.
Sedan satte de sig åter på sina kuddar, korsade benen, lade höger tass varsamt över vänster, sträckte på ryggen, slöt ögonen – och med bananerna i munnen återupptog de meditationen.
Men så fort alla hade slutna ögon – ja, då åkte bananerna förstås ner. Sedan reste sig aporna upp och gick därifrån. Det var slutet på deras första och enda meditationssession.
Nu förstår du också varför det är så svårt för oss människor att komma till ro. De flesta av oss har ett ap-sinne, och det betyder:
Jag ska bara göra klart det här först, sedan ska jag sätta mig ner och meditera i lugn och ro.
Därför är, som jag nämnt i en av mina andra böcker, kyrkogården numera den enda platsen där människor verkligen vilar i frid.
Förutom, förstås, i buddhistiska kloster.
#0:
Haha, den var bra. 😄 Kanske var och en av oss också har ett apsinne? Jag måste erkänna att om jag t.ex. skickar reiki på distans till någon, att jag föredrar att först fixa de saker som måste göras. Om jag har saker som ska göras i bakhuvudet och inte vet om tiden räcker medan jag sänder reiki, är det störande för fokusen. Ok, vi har ju utvecklat oss från apor till människor och en liten bit apa finns väl kvar i oss.
#1: Kanske har vi människor till och med ett ännu större ap-sinne än vad aporna sjäva har 😄 Kan inte föreställa mig att aporna är lika rastlösa i sina huvuden som vi, dvs att dom tänker, grubblar, planerar, funderar och försöker ha allt under kontroll så som vi människor 😊
#0
Ja, precis så är vi. Vänta jag ska bara, och det är det mesta i vad vi tar oss för.
Vi jagar någonting, vi aldrig når.
#3:
Ja, det är som om vi ständigt springer efter något som hela tiden flyttar sig längre bort. Sinnet lurar oss att tro att nästa grej ska ge ro. Men ro infinner sig först när vi slutar jaga 😊
#2:
Kanske man borde kalla det "människosinne"? 😄
#0:
Ja, det är väl just det. Att kunna sitta ned och låta alla tankar komma och gå, även de som säger att vi har saker att göra först…😊🙈
Kom att tänka på något Mooji har berättat… Som innefattar att kunna släppa taget, och också illustreras av en apa. Hoppas det är okej att jag delar det här.
Det handlar om en banan som ligger i en burk. En apa ser bananen och sticker ned "handen" i burken och tar tag i bananen. Men nu får apan varken ut handen eller bananen… Eftersom bananen fastnar i burkens övre, smalare del.
Apan sitter fast, och kommer inte på hur att ta sig lös. Den inser inte att för att komma lös, behöver den bara släppa taget om bananen… Så apan sitter där den sitter, fast med handen i burken.
Jag tänker då också på oss människor, som har svårt att släppa taget om saker och ting… Allt vi behöver göra är att släppa taget om "bananen"… Först när vi inser det, så är vi fria.😊
- Redigerat 2025-07-13 11:10 av [snowy00]