#0
Den är djup och man fick läsa den några gånger.😊

Tänke i verklighet att aporna inte hade brytts sig om månens illusion.

Så kom jag ihåg, jag hade en katt som var helt galen i att jaga solkatter. (Låt stå för att jag hade ett finger med i spelet). När katten väl kom i kapp solkatten var det ingenting om det, han gick lugnt därifrån. Som ingenting hänt,förutom rivna tapeter på köpet, till min förtret.

#1: Jag tänkte också att apor nog inte hade brytt sig särskilt mycket om en spegelbild i vattnet. Men kanske symboliserar den här vishetshistorien hur vi människor försöker förstå sånt som egentligen inte går att förstå, som att jaga något ogripbart, en illusion, och tro att vi ska kunna få tag på det bara vi anstränger oss tillräckligt.

Din katt och solkatterna är en klockren bild. Det är lite samma sak. Jakten är intensiv, men när man väl "når fram", finns det egentligen inget där. Ändå lämnar jakten spår, för katten (eller för kattägaren) blir det kanske rivna tapeter, för oss människor frustration, eller något annat.

Jag vet inte exakt, men kanske är just det poängen: att det inte alltid finns svar. Eller att svaren inte kommer på det sätt vi tror. Kanske handlar det inte om att förstå, utan om att släppa taget. 😊

Eller om man går vilse i öknen, bland sanddynerna, utan mat och vatten, och plötsligt ser en hägring. En "ö" mitt i sanden, med träd och gräs, där det skulle finnas vatten. Men när man väl kommer fram till hägringen, så var det bara en illusion. Det fanns egentligen bara sand där också… Och sinnet spelade en ett spratt.

#0:

Jag tycker också att det var en djup, och vis historia. Som kanske ska kännas, mer än att tänkas, så att säga😊

#2
Dina sista meningar, kan nog stämma mycket i vad du säger. Vi människor är så envetna att allt ska förstås. Att bara släppa taget och låta allt vara. Är nog en utmaning i sig själv, då vi ska försöka förstå logiken i allt. 🙃🙂

#0:

Jag ser det som så, att om aporna inte skulle fixera sin fokus på månens spegelbild, skulle de kanske titta upp till himlen och se den verkliga månen. Då skulle de se att det som de är så fixerade på bara är en reflektion.

Precis så är det med vår fysiska existens. Så länge man inte ser att vi alla bara är reflektioner, identifierar vi oss med reflektionen. För att inse att vår fysiska existens bara är en reflektion, måste vi se det som speglar sig, dvs. vår sanna natur. Vi måste bara ändra vår fokus.

#0: Jag har haft svårt att ta till mig texten - För i mitt huvud så blev de sk aporna…. bilden av människan…. och hur följsamma vi är i grupperingar… nyfikna, vetgiriga. Ivriga att lösa problem logiskt och metodiskt. Och helst i grupp och allt som oftast slår det tillbaka på oss själva.

Det dubbel bottnade i orsak verkan.

Let it go let it go let it go…. nynnar det i huvudet. OCH hur svårt är inte det att bara öppna sina tanke formers händer och Släppa Taget och bara betraktra……?

Väldigt svårt tänker jag tyst för mig själv.

🙈🙉🙊

#6:

Jag tror jag förstår hur du menar. Det finns något obekvämt i den där spegelbilden, just hur lätt vi hamnar i flocken, i viljan att fixa och förstå. Och hur det nästan alltid sker automatiskt, som ett invant mönster.

Och ja, att släppa taget låter så enkelt i teorin, men i praktiken är det allt annat än lätt. Tankarna håller fast, snurrar på av sig själva och vill inte riktigt släppa taget. Att bara betrakta utan att analysera, det är nog något av det svåraste som finns.

Men kanske just därför är det en viktig övning. Att varje dag påminna sig om att vi inte alltid måste förstå, inte alltid måste dra slutsatser. Att det räcker med att bara se 😊

#7: Ja, jag håller med. Och det är en viktig övning. 🤗