När man ser på klipps av olika andliga vägledare, har man ibland intrycket av att de är showmasters. Sadhguru är ett exempel som ofta använder sig av skämt, precis som Osho.

Det kan verka "oandligt" att skämta och skratta och att göra en show av en satsang. Men det finns en djupare mening bakom det. Genom humor skapar man en atmosfär där människorna släpper mentala spänningar och kan uppleva en djupare förståelse av sig själva och världen omkring. Och man fångar in människors uppmärksamhet.

Osho var också känd för sin humor och paradoxala uttalanden för att utmana människors vanliga sätt att tänka. Han menade att skratt kunde vara en väg till insikt, eftersom det bryter igenom mentala barriärer och skapar en mer avslappnad inställning till djupa filosofiska och spirituella frågor.

Sen tror jag också att de själva har skoj när de gör en show. På tiden när jag höll reiki kurser brukade jag också skoja mycket. T.ex. När jag förklarade handpositionerna och kom till rotchakrat, brukade jag säga att här håller jag alltid handen på ett par centimeters avstånd och sen gjorde jag ett par sekunder paus innan jag sa "utom om hon är väldigt snygg". 😄

Det blir en mer avslappnad atmosfär för alla och att skratta öppnar hjärtat. Även Don Juan och Don Genaro spelade en massa spratt med Castaneda och skrattade ofta ut honom. Det hade också en djupare mening och det var att bryta ner Castanedas rationella tänkande och öppna hans sinne för en djupare förståelse av verkligheten. Deras lekfulla och ibland förvirrande beteende var inte bara skämt, utan en del av en större undervisningsmetod.

De försökte få honom att inse att hans intellektuella förståelse av världen var en begränsning snarare än en styrka. Genom att utsätta honom för absurda situationer och skratta åt hans försök att förstå dem logiskt, drev de honom mot en mer intuitiv och direkt upplevelse av verkligheten.

Sen finns det tyvärr också många som gör en annan sorts show. De är snarare skådespelare som är mer fokuserade på att upprätthålla en bild av sig själva som andlig vägledare än på att faktiskt utforska sanningen. De ger ingen riktig vägledning, utan återupprepar gamla new age koncept (t.ex. livskontrakt och separata själar) utan djupare insikt. Dom brukar sällan skoja och skratta.

De bygger deras budskap på idéer som låter inspirerande men som egentligen saknar verklig substans. Detta förpackas i en "ljus och kärlek" förpackning, men deras "kärlek" och "acceptans" gäller bara så länge man håller med dem. Det är ingen äkta kärlek, utan bara en strategi. Deras klipps är en show från början till slut och de är rena showmasters utan en äkta andlig bakgrund. De är mer intresserade av att bekräfta sin egen övertygelse än att engagera sig i en genuin dialog. Därför brukar de ta bort kommentarer som motsäger det som de propagerar.

På så vis blockerar de deras följares andliga väg och dessa bygger deras identitet kring en viss övertygelse, t.ex. det där med separata själar och livskontrakt. Det blir en del av deras självbild och världsförståelse, och att erkänna att de kan ha blivit lurade kan kännas som att förlora en del av sig själva. I stället för att söka i sig själva, söker de det som bekräftar ens tro, i tron att söka i sig själv. Det är inte många som lyckas att ta sig ut ur det där hamsterhjulet och de är inte ens medvetna att de befinner sig i ett hamsterhjul.