Jaget är motstånd
Den här texten blev jag inspirerad att skriva efter att ha sett en av de filmer jag nyligen länkade till i en annan tråd här på sajten
Egot är inte ett monster.
Det är inte något vi behöver kämpa emot.
Det är bara motstånd.
En spänning i kroppen,
en tanke som säger:
Det här borde inte vara så här.
Det är rösten som vill ha kontroll.
Som delar upp världen i "mig" och "det där".
Som tror att frid kräver förändring,
att nuet måste göras om
innan vi kan vila.
Det är rösten som säger:
Det där är älskvärt, det där tycker jag om,
det där vill jag ha, och det där vill jag inte ha.
Det är rösten som aldrig nöjer sig,
som säger:
Jag vill utvecklas, jag vill bli bättre,
jag vill nå dit, jag vill uppnå det där.
För att vi inte är nöjda
med hur det är – just nu.
Men när motståndet tystnar,
när vi slutar säga nej till det som är,
brakar egostrukturen ihop…
…Och det som faller
är inte du –
utan illusionen om du.
För utan motstånd,
finns inget ego.
Bara närvaro.
Bara det som är,
precis som det är.
Flödet du letade efter
är vad som alltid pågått.
Men du såg det inte,
för du var så upptagen med att rätta till det.
Men livet behövde aldrig rättas till.
Bara ses,
utan förbehåll.
Och i det seendet
löser egot upp sig
som dimma i morgonsolen.
Så vad återstår
när motståndet upphör?
Acceptans.
Inte som en prestation,
utan som ett tyst, inre ja
till allt som dyker upp.
Även till det du inte tycker om.
Till människan som triggar dig.
Till situationen som frustrerar dig.
Till ålderdomen. Till sjukdomen.
Till känslorna du helst vill slippa.
Bara välkomna det.
Låt allt få vara som det är.
Inte för att du borde,
utan för att du märker
att det är motståndet som gör ont.
Det är här
den verkliga andliga vägen börjar.
Inte i undvikandet,
utan i omfamningen.
För där det inte finns motstånd
existerar egot inte.
När kampen upphör,
upphör även egot.
Inte som en fiende besegrad,
utan som en skugga
som försvinner
när ljuset tillåts lysa
även där det är mörkt.
Egot är ingen fiende,
utan en illusion som löses upp
när vi slutar kämpa emot,
när vi slutar göra motstånd.
När vi tar emot livet
precis som det visar sig.
Tills vi gör motstånd igen.
Tills rösten åter väcks,
och vi glömmer för en stund
att inget någonsin varit fel.
Men det gör inget.
För varje gång vi minns igen,
löses dimman upp, precis som förut.
- Redigerat 2025-05-29 12:33 av FataMorgana
#0:
Ja, om egot tror att det behöver att kämpa mot sig själv, om egot tror att det måste bli av med sig själv, då är egot omedveten om sig själv.
#1: Ja så är det 😊
Om någon redan hann läsa texten: jag har nu lagt till ett avslutande stycke som råkade falla bort när jag först kopierade in texten 😊
#0:
Ja, jaget är ju på något sätt en inre anspänning. När det något slappnar av inombords, då löses jaget (egot) upp, och i dess plats infinner sig i stället en avslappnad närvaro. En stilla acceptans, om att; allt är bra som det är.
Och något man också då (åter)upptäcker, är att den avslappnade närvaron…det är ju den man på djupet Är och att det egentligen inte finns något annat….
Tycker ditt inlägg också passar med visheten jag citerade nyligen, den från Alan Watts.😊
#0
Ja, precis så… Och vi glömmer, vi minns och så rullar det på lite mer sällan än förr,,,,, kanske 😉 Tack!
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Dessa tankar väcktes hos mig efter filmen.
Tystnaden säger mer än tusen ord.
Ända rör sig våra munnar och släpper ut alldeles för mycket ljud, för mycket hårda ord och alldeles för mycket av det som vi inte förstår oss på.
De allra flesta av oss är och lever som reflexmässiga responser på den omgivning vi har runt omkring oss.
På en hundradels sekund händer allt det som händer - utan något som helst tomrum.
Vi pratar fort. Kanske gör vi det för att slippa känna efter? För att slippa visa oss?
När orden snubblar ut i rasande fart ur våra munnar.
Färdigpackade och klara.
Då undrar jag.
Har människan alldeles
glömt bort att lyssna?
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
"De allra flesta av oss är och lever som reflexmässiga responser på den omgivning vi har runt omkring oss."
Precis och det är en utmaning på den andliga vägen att bli medveten om dessa, att upptäcka när det är "programmet" som reagerar och varför det reagerar. Vi är mycket mer än en knippa bestående av tankar, känslor och sinnen som reagerar på den yttre världen.
#6: Ja, visst är vi det!
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#4:
Just det, så rullar det vidare, kanske inte lika ofta som förr.
Tystnaden får allt mer utrymme. Men även när vi glömmer,
finns friden ändå där – stilla, oförändrad, bara väntande på att vi ska minnas igen. 😊
#8: Ja, precis så. 🙂
Det är ju också det som är Hemma
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Ja, precis så – det där inre "släppet" förändrar allt, utan att något egentligen görs. När spänningen släpper, faller också föreställningen om att vi måste bli något annat än vad vi redan är. Och det du säger om att den avslappnade närvaron är det vi är… det är så sant. Det är inte något man hittar. Det är ett igenkännande, en återupptäckt, gång på gång 😊
- Redigerat 2025-05-29 15:40 av FataMorgana
#9: Ja så är det 😊
#10:
Just precis.😊
#0
Tar med mig av dina ord, så är det.🤗
Lejonet ryter, lammet begrundar utan ord. Vilar i sin trygghet, utan rädsla eller oro.
När lejonets rytande spricker upphör Illusionen att gälla för stunden.
- Redigerat 2025-05-30 17:03 av Gråeld
#5
Tog ett tag,innan jag kände inte igen dig.
Luring där.🤗
#14: 😆Kände för en sån där
göra om mig grej. 😘
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#15
Ja, det är ju klart. Go'kväll som är inspirationskälla, nästan i alla fall. 😀🤭😇
- Redigerat 2025-05-30 18:08 av Gråeld
#16: 😂 Ja väldigt mycket nästan 🤣
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#13:
Ja… och i den tystnaden finns inget att försvara, inget att bevisa. Bara vila 🤗
#15:
Hehe, jag blev lite förvirrad också där ett tag. Men när jag läste din signatur så fattade jag 😅
#19: 🙂🙃
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Starta ny diskussion