En liten reflektion över ämnet på din text

Kommer att tänka på när U.G Krishnamurti sade att man inte kan uppleva sin egen död. I dödsögonblicket försvinner den som skulle kunna uppleva det.

Så, döden finns bara i tanken. Utan tanke, ingen död. Döden är alltid "i framtiden" för oss. Och när vi träder in i den, och tar vårt sista andetag…då slutar tanken på döden att existera…

Därför var vi aldrig födda, och kommer heller inte att dö. Då dessa två extremer alltid endast existerar I vår föreställningsvärld.

Här i det eviga nuet…bortom föreställningar…där kommer vi alltid att "finnas", och har alltid "funnits". Varför..? Jo, eftersom;
där ingen tanke,
ingen födelse,
ingen död.

Och visst verkar man kunna hitta guldkorn även i Bibeln..som har olika djup, beroende på vem som tolkar dem.😊

En gång levde man fri, tills man släppte in separationen.
Varför? Kanske för att passa in i normerna, uppdelningen
som skapade rädslor att uttrycka sig.
Hur man sedan mår innerst inne, ska gömmas undan.
Men det går inte att gömma eller glömma, för dom tankarna
finns kvar ständigt.
Men släpp dom, kanske inte så enkelt. Den yttre företelsen
finns där, som ett hot. Hot som man liväl kan vara självskapande.

Karaktär, att kunna stå upp för sin sak. Kanske är lättare att säga
än att göra. Livet man lever i är den yttre normen. Den yttre döden
är kanske den mest skrämmande. Den inre döden, när man har
befriat sig från all separation. Tror jag är den vackraste av allt.

Lite tankar som bara flög upp i mig..
Tack för ditt inlägg FM, det satte snurr i mig.🤗

#2:

Fint skrivet Gråeld..🤗

#3
Tack snowy. 🙂 Ja, det är ett ämne som berör mig mycket.

#0:

Utifrån förståndets perspektiv existerar döden. Utan liv, ingen död, utan död, inget liv. Det är logiskt korrekt. Men förståndet identifierar sig med den begränsade strukturen jaget och kroppen och förståndet kan bara föreställa sig saker som har en början och ett slut. Frågan är, om det är den enda logiken som finns?

I förordet av Castanedas bok "the power of infinity" står:

"Är den logik som kräver en början, utveckling och ett slut som presentation av fakta, den enda existerande logiken? Det är den egentliga frågan. Det finns mer än en logik. Det finns till exempel en som kräver att man måste erkänna en mångfald av intensiteter som fakta. Enligt denna logik börjar ingenting och slutar ingenting. Ur detta perspektiv är födelsen ingen tydlig, entydig händelse, utan en särskild sorts intensitet. Samma gäller mognaden och döden."

En människa som har erfarit samadhi har ett annat perspektiv, eftersom den människan har erfarit att förståndet, jaget och kroppen bara är en illusion. Vem som har erfarit sin sanna essens, identifierar sig inte längre med denna beränsade struktur. Denna sanna essens är odödlig och evigt varande, utan början och utan slut. För den människan finns döden inte längre kvar, utan bara döden av illusionen.

#1:

Tack för din fina reflektion! Det du säger om U.G. Krishnamurti och dödens omöjlighet att upplevas går verkligen hand i hand med det jag försöker förmedla, nämligen att döden bara är en tanke, en föreställning snarare än en verklig upplevelse. Det finns ju inget “jag” efteråt som kan säga att nu har jag genomgått döden. Att dö innebär slutet för alla tankar och slutet för alla föreställningar om döden. En död som vi faktiskt kan erfara redan här och nu, i djup meditation. Skillnaden mellan den döden och kroppens slut är bara att vi efteråt kan tala om ögonblicket vi dog på, något vi inte längre kan göra när kroppens organ upphör att fungera. Nu vet jag inte om jag gjorde mig förstådd 😄 För detta är ju svårt att skriva om 😊Jag försöker alltså att beskriva två olika sorters "dödar", en som involverar både kroppens slut och slutet på alla föreställningar och tankar om döden och en som endast involverar slutet på alla tankar och föreställningar. Vet inte om man kan säga det så…..

#2: Ja det är verkligen en utmaning att släppa taget om de där tankarna, särskilt när hoten utifrån känns så tydliga.

Den inre döden, att släppa all separation, är något väldigt vackert. Det är som att hitta hem bortom det som håller oss fast. Det är kanske det svåraste, men också det mest befriande.

Det gläder mig att texten väckte tankar hos dig. Tack för att du tog dig tid att dela dem 😊🤗

#6: Inser att jag bara trasslade till allt med den kommentaren och att det inte alls låter så bra som det gjorde i mitt huvudet när jag skrev ner det där 😄 Och att det inte blev riktigt rätt så där 😄

#5: Ja så är det, det handlar om två olika perspektiv. Det var fint skrivet 😊

#6:

Det är även lite min tanke…..så förstår ändå vad du försöker säga. Kanske kan man kalla det "att dö, före man dör", den psykologiska/andliga döden…..och den kliniska (kroppens) död?

#8:

Ingen fara. Sånt här är svårt att skriva om.

#0: Tack för vacker och tänkvärd text.

#10: Ja det var ju just det som jag försökte skriva om, dvs om "döden före döden". Men tycker jag bara trasslade till det 😄 Bra att du förstod 😊

#11 😊 🤗

#0
Om du slutade dela in allt i motsatser… Skulle då döden finnas kvar för dig?

Om jag slutar upp med att dela in allt i motsatser.
Skulle döden då finnas kvar för mig?

När jag inte delar in livet i motsatser hamnar jag väldigt ofta i något som skulle kunna uppfattas som likgiltighet och meningslöshet - När eller om jag försöker sätta ord på det.

Typ så här:
Att
hitta mening
i det meningslösa
Är att
ha ett syfte utan mål.
Ett mål utan syfte
Är att
viljelöst vilja
eller
att vilja viljelöst.
Meningens meningslösa
sökande
orsakar nödvändiga
tidsfördriv.

Livets Ekorrhjul snurrar vidare…..

Det liknar en depression- När jag försöker förklara med ord. Men det är mer än så eller kanske rentav av mindre än så.
I själva verket handlar det om att kliva av Livets teater scen
att inte anta ett givet manus och kasta sig huvudstupa in i en handling som….. Ja, inte vet jag?

Då planar känsloregistret ut sig
Blir till ett slags platt EKG
I avsaknad av handling i avsaknad av dramat på livets scen…..

#13:

Det du skriver påminner mig om en dokumentär jag såg nyligen, där en kvinna berättade om sitt möte med en liknande inre tomhet.
Efter många år av andligt sökande föll plötsligt allt bort, inte bara själva sökandet, utan hela hennes upplevelse av att vara ett "jag". Det uppstod, som hon beskrev det, "ett vidsträckt inre landskap av mörker… en existentiell övergivenhet genom livet självt."

Det fanns en impuls i henne att vilja fly från detta tillstånd – att röra sig bort från mörkret, från tomheten. Men hon gjorde det inte. Istället uppstod en vilja att stanna kvar, att inte röra sig bort från den plats där hon befann sig, även om det skulle innebära hennes slut.

I det ögonblicket dog hela jag-strukturen och en sammansmältning med livet självt ägde rum. En upplösning av separationen mellan henne och livet, inte som en tanke, utan som en direkt, levd erfarenhet. Det var liksom just ur denna tomhet, ur detta mörker som något helt oväntat trädde fram.

När jag läser det du skriver, dvs om att kliva av teaterscenen, om viljelöst vilja, om känsloregistret som planar ut, så känns det som att du befinner dig i ett liknande landskap. Jag undrar om det är något du kan relatera till?

#14: Jo, jag känner igen detta.
Vad hette dokumentären?

#15:

Det var de här dokumentationerna:

https://awakentheworld.com/series/awakening-mind-film-series/

#15: Det är den här filmen. Hon börjar tala vid minut 11 ungefär.

#16: Tack! 🤗 Ska försöka se den lite senare.

#17: Dubbelt tack till er båda. 🙃

När vi såg dom där filmerna, konstaterade vi att mycket av det som sägs där är det som vi också alltid brukar att skriva här sen vi tog över den här sajten.

Jag ska också försöka se de där filmerna vid tillfälle.

#20: Ja, mycket av det jag lyssnat till är det som bor i mig….