#0:

Det var ett bra inlägg. 👍

Ja dom säger så mycket, utan att förstå vad dom säger. Dom tar delar från olika religiösa koncept och gör ett eget koncept med delarna. Dom resonerar utifrån att allt är separerat från varandra. Människorna har individuella själar som är separerade från varandra och separerade från gud. Men ändå säger dom "vi är alla ett", utan att se motsägelsen.

Tänk om dom skulle göra äkta andliga erfarenheter och SE att allt är ett och att separationen med tron på individuella själar bara är resultatet av ett förstånd som är begtänsat till ett dualistiskt tänkande. Då skulle dom inse att dom har vilselett folk och att gud inte är en "dealmaker" som gör kontrakt med själar. Då skulle dom inse att det bara finns en enda stor själ som speglar sig i allt som existerar.

Men kanske dom är rädda att göra den erfarenheten? Kanske dom inte vill att det ska vara sant att dom har vilselett folk och blockerar andliga erfarenheter som visar dom hur det är. Det är fängelset som dom befinner sig i. Osho sa att det inte är en fråga om det finns ett liv efter döden, utan om man lever före döden. Bygger man ett fängelse runt omkring sig och envist murar in sig i sin tro, är man i alla fall inte levande.

Kom att tänka på en gammal ramsa som lyder.
Du som är stor och stark och går på folkets park.
Jag som är liten och klen går på frälsningsarmén.

#2: Haha, vilken ramsa. Den har jag aldrig hör förr. Låter nästan som en kommentar på våra valda identiteter i livets teater 😀

Som om den säger något om tillhörighet och uppdelning, stark och svag, världslig och andlig. Kanske ännu en berättelse vi växer in i?

#3
Det var min mor som berättade den för mig. Och den har liksom etsat sig fast I mig.😀
Brukar skämtsamt använda den ibland.

Men det ligger någonting sant i ramsan helt klart.

#4: Ja, jag förstår att den fastnade – den är ju både kul och sann samtidigt på något sätt 😊

#0:

Fint skrivet. Jag tänker att man kan jämföra livet med flera saker, en dröm på natten, en teater, eller en film. Men alla vill de visa samma sak; vi tror oss vara drömmaren på natten, eller karaktären i teatern eller filmen. Men att vakna upp ur drömmen är som att leva en medveten dröm, man är då en medveten drömmare, och drömmen är medvetet drömd.

Det är som att inse att man inte är karaktären i filmen, eller teatern….och då lättar den ofta upp….har man någonsin haft en klardröm på natten, som varit en ren mardröm? Vet man att man drömmer, blir drömmen mindre allvarlig, mindre skrämmande. Den lättar upp…..och man blir medveten om att nån gång tar drömmen slut, och filmen lika så.

Och den viktigaste insikten kanske är; vi är alla ett. Filmduken är karaktärernas Källa. När filmen tar slut, löses karaktärerna upp….återgår till den stilla Källan. Och när drömmen tar slut, inser man att alla karaktärer i drömmen hade samma ursprung….det är illusionen. Att vi är delade….åtskilda…och inte Ett.

Man behöver egentligen inte säga det med ord. Det räcker att leva det, vara och bli medveten om det. Och det är mindre krångligt än vad det låter…😊

#2:

Den ramsan har jag också hört som barn….😄

#0: * Vilket "jag" fanns där, före kroppen, före berättelsen? *

Vilken spännande tanke.
Jag tror ju inte på rätt eller fel I den bemärkelsen att det jag erfarit är en sanning för andra. Lika lite som att andra kan ge mig det.

Om det inte är så att jag söker utom mig själv i andra av vad de verkar ha.
Likafullt är Sökarens väg, sökarens att gå för att vinna strategier genom andra.

Vilket oftast landar i en besvikelse och en känsla av att ha blivit förledd och lurad. Vilket i sig väcker upprörda känslor och skapar offer och förövar roller på Livets filmduk.

Där vi alla tycker och tänker och låter oss styras av logikens yttre reaktioner.

Där vi balanserar mellan otaligt skapta dramor mellan min handling och konsekvensen utav den.
För om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag att allting handlar om mig. Oavsett hur mitt liv sett ut eller hur det ter sig.

Inlärd struktur av rätt och fel
Styr den enskilda individen.

Jösses så jag for i väg I tanken nu…..
Men för att återgå till din fråga FM

Det fanns inget jag där före kroppen, före tanken, för berättelsen skapades runt mig och mitt vara som människa.
I mig bor droppen av det medvetande som jag kallar mitt hemma - Där bortom förståndets rand.

Där alltings början Alltid är……

#7:

För om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag att allting handlar om mig.

Kanske det är "problemet" i grunden? Att vi tar oss själva allt för viktiga. Att allt handlar om mig och mitt… Att vi har svårt att se utanför vår egen bubbla…🤔

#8: näää… Det är inte riktigt det jag menar när jag skriver som jag gör.

#9:

Ok. Jag läste igen, så kanske jag kan ana hur du menade nu ändå..😊

#10: 🙂 Det är inte helt lätt att förklara… men jag hoppas att du ni kanske anar.

#8: Nu har jag läst om även ditt inlägg - och jo, visst är det även så här i det jordiska livet. Me myself and I - i de olika bottenlösa dimensionerna - i konsten att vara och leva som människa.

#8:

Det är nog så, att de flesta tar sig allt för viktiga och på den andliga vägen är det en stor utmaning att bli av med sin självviktighet. Självviktigheten binder människors livsenergi och försvagar människorna. Man får skygglappar och tror att man spelar en viktig roll i universum, att man är så viktig att gud gör ett kontrakt med en eller till och med ger en ett speciellt uppdrag.

För att inse vilken liten roll i universum var och en av oss spelar kan vi ta som exempel att det finns fler galaxer i universum än vad det finns sandkorn på jorden. I varje galax finns det miljarder solar. I en av galaxerna befinner sig vår sol och jorden och där finns det 8 miljarder människor som bara lever en mycket kort tid. Allt detta an man missa om man tar på sig självviktighetens skygglappar.

#11:

Ja, mer ana utan att intellektualisera…på en mer "känslomässig" nivå…närmare Källan.

#13:

Just det. Svårt att bli av med… Men ju mindre självvikt man har, destå bättre mår man också själv, kan jag känna.

#6:

Ja, jag håller verkligen med dig 😊 Det finns så många sätt att beskriva det, och alla pekar mot samma insikt om enhet och illusionen av separation. Jag valde just drömmetaforen i min text för att den tydligt visar hur allt, även sådant som känns viktigt i stunden, som kontrakt eller identitet – upplöses när man vaknar. Om jag t.ex drömmer att jag skriver under ett själskontrakt på natten, så är både kontraktet och jaget som skrev under borta på morgonen. Det blir en konkret bild av hur alla våra föreställningar och allt vi tror på bara är en tankeform, en illusion som försvinner i ögonblicket jaget är borta 😊

#7: Vad fint du skriver. Visst är det så att sökandet både lockar och lurar. Och visst är det så att hela vår idé om rätt/fel ofta är inlärd, något vi bär snarare än är. Jag tycker det är så intressant det du skriver mot slutet – att det inte fanns något "jag" där före berättelsen, bara droppen av medvetande, hemma i det där som är före tanke och form. Det är ju just det jag försökte peka mot med min fråga – inte för att hitta ett svar, utan för att stanna till inför mysteriet i den. För när vi verkligen ser efter, kanske det inte finns något "jag" som valde, bara ett tyst varande bakom allt 😊

#16: 🙏

#15:

Ja, i din text passade dröm-metaforen riktigt bra.😊