![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
En liten reflektion om frid, och drama
Jag har inte känt mig så jättevis de senaste dagarna, så att skriva en sån här text kändes inte så möjligt. Men nu när mitt inre drama har lagt sig… Så gick det lite bättre att reflektera över saker och ting..😊
När jag var ute och promenerade här om dagen kom jag bara att tänka på friden som omsluter dramat, här i livet. Friden är mer det som alltid stannar, om inte annat så i bakgrunden. Man kan säga att man Är friden… Men ibland krymper ens medvetenhet till att bara omfatta sinnets tankerörelser, det vill säga; livets drama.
Ett par liknelser
Friden är som själva scenen, och bakgrunden som en teater utspelas i, och på. I teatern pågår dramat, det "goda" slåss mot det "onda", intriger och avundsjuka spelas ut. Men, det är egentligen bara livets teater.
Det man egentligen Är, är scenen och bakgrunden där teatern utspelas på. Eller duken som filmen visas på. Vi är inte filmen, eller ens karaktärerna i filmen… Vi är den evigt stilla duken, som dramat utspelas på.
Men ibland blir vi så identifierade med karaktärerna i filmen, så att vi tror till 99,9 % att vi på djupet är dem. Sen när dramat är över igen, intrigen är slut, så inser vi på nytt att vi är duken, eller teaterscenen där dramat spelades ut på.
Filmen och dramat tar alltid slut. Men när den är slut, så står teaterscenen kvar, tyst, lugnt och stilla. Och duken som filmen spelades ut på, är också kvar.
Så kan livets drama, förhålla sig till den inre friden, som vi på djupet kan inse att vi Är.
Så är det – filmen och dramat tar alltid slut.
Jag vet inte hur jag ska förklara det på bästa sätt, men kanske kan man säga att rörelsen – energin – behöver få uttrycka sig fullt ut, som om den måste spelas igenom. Det är som när det åskar och blixtrar: det finns en laddning i luften som bara måste frigöras. Först när den har fått spela ut sin kraft, återvänder stillheten. Och det sker utan att vi egentligen behöver göra någonting. Så det är bara att vänta tills dramat är över. Om man nu kan säga så, men du kanske förstår vad jag menar 😊
#1:
Jag förstår nog. Så är det. Dramat måste på något sätt få sin plats… Och spelas ut.
Sen efteråt kan ändå något av en skam och skuldkänsla komma… Pga att man varit en del i dramat. Men då är man där, och identifierar sig med karaktären igen…😄😊
#0:
Så är livet. Ibland visas dramas på filmduken, ibland visas komedier eller annat.
#2: Det skulle man kunna kalla för efterbävningar 😊 (Efterbävningar är mindre jordskalv som sker efter den första, större jordbävningen. De kan fortsätta i dagar, veckor eller till och med månader, beroende på storleken på huvudskalvet och geologin i området)
#3:
Precis..😊
Tolle brukar säga, att man gillar att se när saker går fel för andra i filmer (drama, action, thriller, osv). Men när det händer en själv, på livets "filmduk", då uppskattar man det inte lika mycket.
#4:
Vilken bra liknelse.😊
Tolle har också sagt och observerat, att när typ änder kommer i gräl, och det "hettar till", efteråt så simmar de olika vägar, och flaxar till starkt med vingarna för att få ut den sista energin. Sen har de glömt saken. Änder går inte runt och klankar ned på sig själv länge efteråt (troligtvis)…de lever helt enkelt mer här och nu.🦆😄
#5: Jag tänker att det ju tar sin tid att släppa det helt, och det kanske beror på hur stort dramat var, och hur stark identifikationen med det var. Ibland slungas man med bara lite grann, ibland mer och ibland riktigt starkt. Men precis som med änderna kanske vi också bara behöver "flaxa ur oss" det sista, så att energin får rinna av. Och sen… tillbaka till nuet igen. 🦆🌿
#6:
Så är det ju 😊 ibland är djur intelligentare än oss människor…
Starta ny diskussion