Lyssna inte på andra.
Inom nyandligheten finns en fälla.
En fälla som säger, du är nästan där.
Bara lite mer. Bara den här kursen, den här läraren, det här nästa steget.
Det börjar med en längtan.
En längtan efter helhet, klarhet, inre frid.
Och längtan i sig är inte fel.
Men den riktas utåt,
mot metoder, tekniker,
och svar man hoppas att andra ska ge.
Det sägs att du behöver utvecklas.
Att du har blockeringar.
Att du inte är riktigt hel än.
Och eftersom du redan känner en brist,
tror du dem.
Så du börjar putsa.
Du polerar - så som de säger att du ska.
För de säger att om du bara gör jobbet,
rätt praktik, rätt bok, rätt väg,
så kommer du till sist att se klart.
Man kan jämföra det med en spegel
som stått i källaren i många år.
Den har sprickor, fläckar, damm.
Gamla sår. Barndomstrauman. Begränsningar.
De säger att allt måste bort.
Så du börjar putsa.
Du polerar spegeln som de säger,
Den ena läraren efter den andra.
Den ena metoden efter den andra.
Du renar, rensar, helar, djupdyker.
Och du märker: spegeln blir klarare.
Men aldrig helt.
Alltid dyker en ny fläck upp, ett nytt sår, en ny aspekt.
Och de säger att du ska fortsätta,
att du närmar dig.
Men något i dig anar
att det här aldrig tar slut.
Och det gör det inte.
För spegeln är inte gjord för att bli perfekt.
Den speglar bara det mänskliga,
sorg och glädje, smärta och skönhet,
rädsla och kärlek, allt det som hör till din mänskliga gestalt
men som ändå inte är du.
Självinsikt handlar inte om att göra spegelbilden perfekt.
Det handlar inte om att bli en bättre version av sig själv.
Det handlar om att se
och att komma till insikt om
att du aldrig var bilden i spegeln.
Du är inte den du försöker polera.
Du är det som ser.
Den stilla närvaron framför spegeln.
Oberörd av smutsen.
Du är ljuset som gör det möjligt för spegeln att visa en bild.
Du är redan perfekt. Redan hel. Bara spegeln har fläckar.
Så du behöver inte göra någonting med spegeln.
Du behöver bara upptäcka vad du redan är.
Och det är därför ingen lärare kan ge dig det du söker.
Inte för att de är onda.
Inte för att de medvetet försöker lura dig.
Utan för att de fortfarande tror att du är bilden i spegeln.
De försöker hjälpa,
men deras hjälp förutsätter
att du är trasig, att du är full med fläckar.
De ser spegeln, men inte ljuset.
Så länge du tror på deras ord
går du bara vilse i deras illusioner.
Så länge du tror att någon annan har svaret,
letar du inte inom dig,
utan hos andra.
Och kanske måste det få ta sin tid,
många vägar, många cirklar,
innan något i dig plötsligt stannar,
och säger: vänta.
Vad är det jag gör?
Och i det ögonblicket,
ser du för första gången
att det aldrig varit någon annan
som hade svaret.
Ingen lärare.
Ingen guru.
Ingen bok.
För detta
är inte kunskap.
Det är självkännedom.
Det är insikt.
En stilla upptäckt
bortom alla föreställningar.
I djupet av dig själv.
Du måste själv se.
Själv genomskåda.
Själv fråga.
Vem är jag
när jag slutar tro
på vad andra har sagt?
När varje idé tystnar.
När varje lärdom faller.
Ingen annan människa.
Ingen ny kunskap.
Ingen prestation,
hur ansträngd den än varit.
Kan ta dig till dig själv.
Bara du
kan upptäcka vad eller vem du verkligen är.
Den nya tiden
finns inte i framtiden.
Den kommer inte ett visst klockslag.
Den börjar i samma ögonblick du ser
vem du är.
#0: 🙏
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Just så. Vågar man stå naken, utan tro, utan föreställningar. Vågar man kasta sig ut i mörkret (det okända) och lita på att något fångar ens fall.
Lager efter lager har man byggt upp sig själv. Nu är "jobbet" att klä av sig alla lager. Stå naken i sig själv, och bara vara.🙏
#0:
Det var ett bra inlägg! 👍Det där med spegelbilderna inspirerade mig till en liknelse:
Det var en gång en måne, som speglade sig i allt vatten, i varje vattenpöl. Men månen såg inte lika ut i alla pölar, eftersom somliga pölar hade klart vatten, andra mer smutsigt vatten. I somliga var vattnet så lågt att man såg gruset på botten, som blandade sig med spegelbilden. Andra pölar hade pollen eller damm som flöt på vattenytan. därför speglade sig månen på olika sätt i varje pöl.
Spegelbilderna av månen kunde betrakta sig själva och de kunde betrakta de andra spegelbilderna. Men de hade aldrig sett månen bortom spegelbilderna och så levde de brevid varandra utan att se att de bara är olika spegelbilder av en och samma måne. De såg inte ens att de bara är spegelbilder och levde i illusionen av att vara separata entiteter.
En dag torkade en av pölarna ut och den spegelbilden försvann. De andra spegelbilderna undrade var den hade tagit vägen. En av dem sa "den har kommit i himlen". Nästa sa "nej, den befinner sig i en sorts andevärld och kommer att inkarniera på nytt". Den tredje sa "struntprat, jag vet att den har stigit upp till en högre dimension". Och så hade var och en sin egen föreställning om vart spegelbiden hade tagit vägen.
Men det fanns en spegelbild, i en väldigt gammal pöl. Den hade observerat sig själv under lång tid och hade lagt märke till att när vinden blåser och vattenytan rör på sig, förändras spegelbilden. Både den egna speglingen och även de andra spegelbilderna. Den la märke till att när vattnet hade lugnat ner sig och smutsen lagt sig på marken, blir spegelbilden klarare. Den funderade vad det kunde bero på och en dag insåg den att den bara är en spegelbild för någonting som den aldrig hade sett. Men var hittar man det som speglar sig?
Då tittade den till sjön som var mycket äldre än alla pölar och frågade den hur man hittar det som speglar sig. Sjön sa, "du måste sluta att betrakta spegelbilderna och sluta att tro att du är spegelbilden". Så länge du har din uppmärksamhet på spegelbilderna, kommer du aldrig att upptäcka något annat än spegelbilder".
Spegelbilden i pölen blundade, men det hände ingenting. Där var ingenting. Den öppnade ögonen igen och såg fortfarande inget annat än sig själv som spegelbild och spegelbilderna i de andra pölarna, som den betraktade som separata entiteter. Den stora sjön sa "du tänker för mycket, du strävar för mycket och du tittar för mycket eller blundar för mycket".
Spegelbilden i pölen frågade "men vad ska jag göra". Sjön svarade, "javisst, det glömde jag att säga, du GÖR för mycket". Nu var spegelbilden i pölen förvirrad och gav upp. Den tittade inte längre på sig själv, inte längre på spegelbilderna i de andra pölarna och utan att tänka på att inte "göra" någonting, gjorde den faktiskt ingenting längre.
Då vände blicken åt ett håll per automatik, där den aldrig hade tittat förr. Den visste inte ens att man kunde titta uppåt och plötsligt upptäckte den månen. I samma ögonblick kunde den se med månens ögon och se att det är den sanna naturen av sig själv som speglar sig i alla pölar, i alla sjöar, bäckar och floder. Nu visste den att den inte är en spegling av månen, utan månen själv och den såg att spegelbilderna i alla pölar identifierar sig med spegelbilden, för att de aldrig hade sett deras sanna natur. månen!
Nu förstod den, att när den observerade sig själv och försökte att få vattnet klart och fri från smuts för att få en klar spegelbild, att den bara kunde se speglingen klarare, men den sortens arbete fixerade bara fokusen på den egna spegelbilden och hindrade den att titta uppåt, där som dens sanna natur befinner sig.
Nu visste den att det för en spegelbild inte finns ett ställe att gå till när pölen en dag kommer att torka ut. Spegelbilden kan inte hamna någon annanstans, den kan inte reinkarnera eller stiga upp någonstans. Det är bara den sanna naturen, månen själv, som speglar sig om och om igen i alla pölar som bildas och när en pöl torkar ut, slutar den bara upp att spegla sig i just i den pölen. Den visste att en dag kommer den egna pölen att torka ut och spegelbilden försvinna. Men månen, den sanna naturen, finns kvar och speglar sig i allt vatten.
#3:
Fin liknelse 😊
#3: Ja en måne som speglar sig i alla pölar är en jätte fin och bra liknelse för vår sanna natur och falska identifikationer. Jag älskar den liknelsen 😊
#4:
#5:
Tack! 🙂
Sant som ni skriver om speglingar.😊
Upp kom miljön i knopp, kanske en liknelse.
Ju mer vi smutsar ner vår natur.
Ju svårare har vi att hitta våra rötter.
#7
Det där med miljön och våra rötter är en vacker liknelse.
Allt hänger ju ihop på något sätt – det yttre och det inre.
Och ibland kan just naturen påminna oss om det vi glömt 😊
Starta ny diskussion