Man hör och läser ofta inom andlighet att vi måste läsa till oss en massa kunskap, att vi måste utveckla oss på ett visst sätt, att vi behöver lära en massa andliga praktiker och först sen duger vi till att bli upplysta eller uppnå ett högre medvetandetillstånd. Det finns massor av coacher, vägledare, gurus och böcker som ska hjälpa oss att uppnå detta.

Alla dessa coacher, gurus och vägledare förmedlar till folk att de inte är fullkomna, att de inte duger som de är, utan att de måste göra si eller så för att utvecklas, att de måste prestera, för att bli fullkomna och för att duga. Men jag säger att alla människor är fullkomna precis som de är.

Där ligger jag på samma vågländ som Osho. Osho sa att den inneboende perfektionen hos varje människa redan existerar, oberoende av handlingar eller prestationer. Han kritiserade traditioner som ger människorna ett mål att uppnå. Enligt Osho är upplysning inte en destination man når, utan snarare ett erfarande och erkännande av det perfekta tillståndet som redan finns inom en. Det handlar inte om att bli perfekt, utan om att erfara och inse sin perfektion.

Vem som ger människorna ett mål att uppnå, hänger en morot framför människors näsor, som de springer efter. Och så klart finns det kurser och coachings som visar hur man ska springa. Det är bara det, att det inte finns någonting att uppnå, bara att erafara och komma till insikt.

Kunskap är bra att ha för att styra sig genom den fysiska världen. Andliga praktiker är bra för att ta bort blockeringar och få energin att flyta och på så vis förbättra sin hälsa. Men för den inneboende perfektionen förlorar all kunskap sin betydelse. När man erfar sin sanna natur, sin inre perfektion, tystas inte bara förståndet ner, utan i det ögonblicket existerar heller ingen kunskap.

Ingen människa kan ta en annan människa till sig själv. Men tron att en annan människa eller prestation och kunskap kan ta en hem till sig själv, är ett hinder för att komma hem till sig själv, till sin inre perfektion. Så länge som man springer efter moroten, har man alltid känslan av att inte vara fullkommen, att inte vara perfekt och att man måste förbättra sig för att bli. Det är en fälla på den andliga vägen som många hamnar i.

Tänk att släppa taget om allt det där, vilket lugn som uppstår i sinnet. Det är utifrån det lugnet som man kan inse att man redan är hemma.