Den mest grundläggande frågan är den mest meningslösa frågan
Frågan "varifrån kommer jag?" och "vart är jag på väg?" är i grunden meningslös. Den utgår från antagandet att det finns någon som rör sig genom tid och rum – någon som startar någonstans och slutar någon annanstans. Men när man ser närmare, så finns det ingen sådan rörelse. Det finns inget som kommer någonstans ifrån, och inget som är på väg någonstans.
Det som är sant i djupet – det som ibland kallas Gud, källan, det absoluta – är inte i rörelse. Det är inte bundet av tid eller riktning. Det kommer inte, det går inte, det förändras inte. Det bara är, gränslöst, tidlöst. Och eftersom det är vad jag i sanning är, kan jag inte komma eller gå heller. Det finns helt enkelt ingen "jag" som skulle kunna göra det.
Att ställa frågan om ursprung och destination är som att be en våg peka ut varifrån den kom och vart den är på väg – utan att se att den alltid bara varit havet.
Genom att ställa dessa frågor håller vi bara liv i illusionen att det finns någon som kommer och går. Men vad vi är i vår sanna natur är inte en varelse i rörelse – utan själva det varande som aldrig rör sig. Det eviga. Det stilla. Det som alltid är.
Så kanske är det dags att vi slutar ställa oss dessa frågor – och i stället vänder oss mot det som inte behöver några svar: närvaron, tystnaden, det som aldrig föddes och aldrig kan dö. Det som inte kommer och inte går – men som alltid är här.
#0:
Utifrån jagets, den falska identifikationens perspektiv, har frågan en mening, eftersom jaget inte är medveten om människans sanna natur. Men med medvetheten om det förlorar frågan sin mening.
#1: Vilken mening har den då, ur det perspektivet? 😄😊🤔
#2:
Nja, om man inte är medveten om sin sanna natur och tror att man är illusionen, utan att vara medveten om att det är en illusion, undrar man ju var man kommer ifrån.
#3: Ja det ju klart 😊
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#1:
Just det. Jaget kan aldrig bli medvetet om något djupare, eller om någonting alls. Jaget består av ett knippe tankar, känslor och förnimmelser. Jaget är som en dator på det viset. En dator är inte medveten, jaget är heller inte medvetet.🙂
- Redigerat 2025-04-06 18:30 av [snowy00]
I illussionen lever människan sin verklighet - djupt förtrogen med det inlärda systemet - från tidigare generationer - överfört.
Det lilla barnets tillblivelse ur alltings möjligheter - Tomrummet behöver fyllas och ramas in - av osynliga regler - normer - strategier.
Människans fattningsförmåga når inte långt.
Anpassar sig slutligen - i den yttre världens principer - försöker passa in i normen av det uppdiktade normala.
Vilsen i frågan om meningen med livet och dess ursprung.
Tills omedvetenheten medvetandegör möjligheten att finna vägen……
Till det som inte troddes finnas
Som hela tiden varit, är och kommer att förbli…
Stilla varande!
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#6:
Kanske vi fyller tomrummet för att vi inte ser tomhetens mening? Lao Tse sa att det just är tomrummet i ett kärl som gör kärlet användbart som kärl.
#7: Sant. Och för att någonting ska vara användbart…..
Så behövs ett syfte…
Så vi är tvåbenta kärl som behöver finna meningen i vår tillvaro. Vi behöver ett syfte.
Så länge vi känner mening känner vi oss levande….kreativa och har skaparkraft ….
Ur den stilla tomheten uppstår rörelsekraften.
De är som ljus och skugga.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#8:
Vi kan nog bara hitta en mening för oss själva. Sen kan det alltid hända, att man fyller kärlet med saker som man tror på, så att sanningen inte längre får plats i kärlet.
Kanske finner vi bara mening, på ett ytligare plan? Ju djupare man går, destå meningslösare blir det (inte på ett negativt sätt), men samtidigt ökar känslan av mening, som att denna upplevelse av mening, står där ensam i sig själv. Kanske en paradox, som med mycket på den andliga vägen.
Minns när jag just erfarit Samadhi. Upplevelsen efter var som att den enda meningen var här och nu, som att "jag" var själva meningen med allt. Och allt ville bara vara där, i meningsfullhet. Utan yttre eller inre strävan, så var meningen uppfylld av att bara finnas till, i ett evigt Nu..😊 Om jag nu gör mig något förstådd.
#10:
Själva dansen kan ju aldrig förstå varför en dansare dansar, dvs. vilken mening som det har. För själva dansen har det ju, som du skriver, bara meningen att vara här och nu. Vi är inte ens hela dansen utan bara en liten rörelse i den. Vi förstår inte hela dansen, för vi kan bara se den lilla rörelsen i dansen som vi är.
#11:
Ja, nu blev det djupt 😅😊
#12:
😊😄
#6:
Ja… tills tystnaden kallar och något inom oss slutar söka.
Inte för att vi ger upp, utan för att vi ser klart –
att tomrummet inte alls behöver fyllas,
utan bara få vara tomt 😊
#10:
Ja… jag förstår vad du menar 😊 Det är som att ju mer man släpper behovet av att hitta mening, desto mer träder något fram som inte behöver en förklaring.
Och det är verkligen en paradox. På djupet försvinner alla försök att definiera meningen… men i det där gränslösa, tysta, uppstår en sorts meningsfullhet som inte kommer från något, som bara lyser, utan orsak.
Som om meningen inte längre är ett svar på en fråga – utan mer som en tillvaro utan frågor alls. Och i den tillvaron finns inget att uppnå, inget att förstå, inget att förklara. Bara ett varande 😊
#15:
Just precis som jag tänkte och menade!😊
Den meningslösa meningsfullheten.
#16: Exakt 😊
Starta ny diskussion