#0:

Är man full av ord i sittt inre och är osäker om man vill uttrycka dom, kan man ta till sig ordspråket "säg inte allt som du vet, men vet alltid vad du säger". Ett liknande ordspråk låter "slå på hjärnan innan du använder munnen".

Min mun har ofta varit snabbare än hjärnan, speciellt när jag var ung. 😄 I sociala sammanhang bör man hitta balansen mellan tystnad och ord, vad som kan vara en utmaning. Vem som inte pratar mycket, får mer uppmärksamhet när han pratar.

#1:

Min mun har nog alltid varit bra mycket långsammare än min hjärna. Jag kanske i normala fall har uttryckt 20 % av alla tankar jag haft för stunden… Men nu mer är det nog ganska balanserat. Jag har bra mycket färre tankar att uttrycka… Och när något uttrycks är det ofta spontant, utan att jag har "förberett" det jag ska säga i huvudet så mycket.

Lustigt hur det kan ändras så där.😊
Men ja, att finna balansen är nog bra….det blir ju lite konstigt att inte säga ett enda ord heller

#0:

Själv tycker jag att det är väldigt skönt när det är tyst i sociala sammanhang. Jag brukar tänka: Åh, vad härligt med en person eller flera som kan vara tysta och inte behöver prata hela tiden! 😄

Men det är klart, i vissa situationer är tystnad inte alltid det bästa. Om man samarbetar i ett projekt är det förstås inte bra om alla sitter tysta utan att säga ett ord. På jobbet, när man behöver koncentrera sig på en uppgift, är det heller ingen bra idé att börja prata om vädret eller något annat onödigt.

Vill man däremot lära känna nya människor och få vänner, kan det vara bra att prata lite. Om man inte är två personer som är bekväma i tystnaden, förstås. Jag förstår att ditt inlägg inte riktigt syftade på det jag skriver om här, men annars tycker jag att ordspråket som Condor nämnde är bra att ta till sig.

Det ska i alla fall jag göra, eftersom jag har en tendens att alltid öppna munnen när det hade varit bättre att vara tyst och att förbli tyst när det hade varit bättre att säga något. 😄 Muntlig kommunikation är alltså inte min starka sida, så jag föredrar att uttrycka mig i skrift istället. 😊

#2:

Fast 20 % är nog en hel del. 😊

#3:

Ja, det är SÅ skönt med människor som förstår det här med tystnad. Och som inte hela tiden vill att man själv ska säga något, eller måste prata precis hela tiden. Men hellre det, att personen pratar på, och är nöjd om den andre lyssnar, än att den samtidigt sätter krav på den andre att den "måste" prata… Jag hade en sån vän i gymnasiet. Han var snäll, och jag gillade att umgås med honom. Men jag kände hela tiden pressen på att säga saker även de gånger jag själv helst hade vilat i tystnad.

Condors ordspråk var bra, och något man kan ta till sig. Men personligen hade det inte skadat tror jag, om jag pratade på lite mer i vissa situationer. Men jag är nöjd ändå, och mår bra i den jag är på det planet.😄

Jag trivs också bättre med att uttrycka, och kommunicera i text egentligen. Så jag förstår dig😊

#4:

Ja, det är nog svårt att helt uppskatta hur man själv är/har varit. Lätt att man överdriver saken åt något håll. Men själv har jag i alla fall uppfattat mig själv som en sån som inte pratar mer än den behöver. Fast, det ska tilläggas att om jag känner en person, eller flera personer väl, så kan jag nog prata och konversera på ganska bra jag med.😄

#0 Jag fastnade för din fråga:

Men vad skulle hända om man behöll tystnaden helt, i stället för en fråga eller två?

För många år sen bestämde jag mig för att utforska det här med tystnaden.
Den som uppstod i min närhet, hur jag påverkades av den i olika situationer och hur jag faktiskt svarade an på tystnaden. I mitt inre.

Det var inte alltid bekvämt.
Och jag såg hur jag gång efter annan bröt tystnaden. För att den var svår att stå ut med av flera olika anledningar.

Ibland behöver vi orden och ska använda oss av det, så klart.
Men väldigt ofta täpper vi till ingången till tystnaden och svaren.
Med just ord, inlärda logiska svar för att otåligheten ger en slags invändig klåda som väcker upp vår egen
ångest.
Innan vi finner vilan i tystnaden

bara lite tankar som vaknade upp

#6:

Tack för dina reflektioner. Ja, det är intressant det här, hur man i sociala sammanhang (och andra sammanhang också så klart) kan experimentera och utforska detta med tystnaden. Och ofta, när jag gör det själv så märker jag att mitt inre behåller sin balans bättre, man ger rum åt den andre människan att få uttrycka sig, och bli lyssnad på. Ofta kommer som följd också ett mer naturligt samtal med andra. Om saker som betyder mer, och inte bara vardagligt utfyllnads-kallprat.

Men, ibland är det skönt att bara prata väder och vind också… Att det inte alltid, hela tiden, nödvändigtvis måste vara djupa och starkt betydelsefulla samtal. Tänker ju jag 😊

#7: Lagom är bäst…. vad nu det är?
Och vem 17:on bestämmer det, än vi själva.
Lite flams och trams, väder och vind balanserar nog upp också tänker jag.
😉

#8:

Så är det.😊