Det här är en historia som Osho berättade:

Gautam Buddha och Ananda, hans lärjunge, gick genom en skog. De hade just vadat över en liten bäck. Buddha var en gammal man och sade till Ananda:
”Jag är törstig, gå snälla tillbaka till bäcken med min tiggarskål och hämta vatten åt mig.”
Ananda tog skålen och gick. Under tiden hade flera vagnar kört över bäcken och virvlat upp vattnet fullständigt. Det var alldeles grumligt. Vissa vissna löv, som tidigare legat stilla på botten, hade flutits upp till ytan.
Vattnet var odrickbart och Ananda visste inte vad han skulle göra. Så han gick tillbaka.
Buddha satt under ett träd och frågade honom:
”Har du vattnet?”
Ananda berättade vad som hade hänt.
Buddha sade:
”Du förstod inte. Gå tillbaka igen och sätt dig vid bäcken. När vi kom var den klar. Vänta, det krävs bara lite tålamod. Snart kommer löven att försvinna igen, för bäcken rinner, de kan inte stanna där länge.
Smutsen kommer att sjunka till botten. Gravitationen drar ständigt allt nedåt. Snart kommer vattnet att bli klart igen.” Ananda gick tillbaka till bäcken, som till hans förvåning hade blivit helt klar. Han öste vatten i Buddhas skål och gick tillbaka. På vägen dit förstod han vad Buddha hade menat.
Precis som löven och smutsen, som inte hör hemma i en bäck, precis som de förr eller senare oundvikligen sköljs bort, på samma sätt är det med våra tankar och känslor, våra upplevelser, som inte heller tillhör Buddhanaturen.
Om vi väntar tålmodigt, då kommer allt att försvinna utan att vi behöver göra något. Renheten kommer att hävda sig själv.
Den inre Buddhan uppenbarar sig spontant.