Tyckte denna vishetshistoria som jag nyss hittade här var så fin att jag bara ville översätta den och dela med mig av den 😊

Vid stranden av det oändliga havet levde en ung man vars hjärta tillhörde måsarna. Varje morgon, när de första solstrålarna kastade sitt gyllene ljus över vattnet, gick han ut på den fuktiga sanden. Måsarna, lätta som dansande blad i vinden, steg upp ur vågorna och cirkulerade omkring honom. De kände honom. De fruktade honom inte. I deras lek med honom fanns inget krav, ingen önskan – bara den ljudlösa överenskommelsen mellan människa och natur.

En dag talade hans far till honom: "Man säger att måsarna söker upp dig som en av sina egna. Ta med dig en, så att jag kan betrakta den."

Nästa morgon stod den unge mannen åter vid havet. Men måsarna kom inte. Högt över honom flög de i cirklar, långt borta, vaksamma, som om de hade dragit en osynlig gräns. Vinden var densamma, ljuset var detsamma – bara mannens hjärta hade förändrats.

Om måsarna verkligen kände hans avsikt spelar ingen roll. För i själva verket var det inte deras väsen som hade förändrats – det var hans. En enda tanke hade stört den osynliga harmonin. Världen svarar inte på ord, utan på det som är gömt i hjärtat.

Den vise lever därför utan krav, utan beräkning. Han söker inte, och därför blir han funnen. Han håller inte fast, och därför förblir allt nära honom. Så som vinden som fritt blåser och ändå är överallt, så som havet som inte äger något och ändå rymmer allt i sig.