Alla människor bär på all visdom i universum inom sig själva. Hela universum finns, så att säga, i var och en av oss.

Visst kan det låta vackert, kärleksfullt och vist att tala om änglar, guider och ärkeänglar, men att tillskriva den högsta visdomen på något annat än oss själva är att förminska vår egen inneboende kraft.

Det påminner mig om en historia om en berusad man som kryper på alla fyra under en gatlykta för att leta efter sina nycklar som han tappat.
En förbipasserande stannar till och frågar: "Vad letar du efter?"
"Mina nycklar," svarar mannen.
Den förbipasserande frågar vidare: "Är du säker på att du tappade dem här?"
"Nej," svarar mannen, "jag tappade dem faktiskt där borta, men det är ljusare att leta här."

På samma sätt är det med oss människor. Precis som att mannen i historien letade efter sina nycklar på fel ställe, letar vi ofta efter visdom och kärlek på fel ställen. Vi springer runt och letar efter Gud, visdom, kärlek och mening på alla möjliga ställen, utan att förstå att det är oss själva vi letar efter och att all visdom och kärlek redan finns inom oss.

När vi tillskriver den högsta visdomen och kärleken till "några andra" förminskar vi bara oss själva och skapar en illusion av separation. Vi skapar en föreställning om att det finns något utanför oss själva som vi måste söka och finna, att det finns någon utanför oss som har mer kärlek och mer visdom.

Så även om allt prat om guider, änglar och ärkeänglar kan kännas vackert och inspirerande, så handlar den andliga vägen inte om sådana saker. Det handlar inte om att försöka få kontakt med guider eller änglar under våra meditationer. Istället handlar det om att stilla vårt sinne, att tysta våra tankar, så att vi själva i den inre stillheten kan se klart och tydligt hur det är.

Sann visdom kommer inte i form av inre röster eller som budskap till oss någonstans ifrån. Det finns ingen varelse, varken inre eller yttre, som besitter djupare visdom än den vi redan bär inom oss. Det är en visdom utan ord, utan någon som talar om något för oss, utan något som är skilt från oss själva. Det är inte något vi söker utanför oss själva, utan en insikt i vårt eget väsen, där ingen separation finns mellan oss och Gud, mellan oss och visdomen. Vi är det själva. Gud är inte något utanför oss, utan vår egen inneboende verklighet.