Om gränser och enhet
Den här texten handlar om ett fenomen som jag gång på gång har stött på: där människor talar om andlighet och enhet men samtidigt håller fast vid idéer som egentligen bygger på separation. Det handlar om hur vi delar upp helheten i bitar – den materiella världen och den andliga världen, "jag" och "du", "min själ" och "din själ". Sedan tenderar vi att tro att den andliga vägen är en väg där vi ska ta oss från det materiella till det andliga, där vi "härifrån" ska ta kontakt med något "därifrån". Vi skapar gränser mellan "min själ" och "din själ", som om där slutar min och där börjar din, som om där är det andliga och här det oandliga, och mellan de "där uppe" och "oss här nere".
Men när vi håller fast vid idén om en separerad själ, om ett "jag" som "här" har kontakt med något som är "där", så är vi fortfarande fångade i illusionen av separation. Det är denna tankemodell som håller oss fast i dualiteten, vilket gör att vi missar den verkliga enheten som finns bortom alla sådana gränser.
I den verkliga enheten finns inget "jag" som kan ha kontakt med något annat, eftersom det inte finns någon skillnad mellan "mig" och "dig", mellan "här" och "där". I den upplysningen finns bara ett universellt medvetande, inte bundet till någon specifik plats, tid eller individ. Där finns ingen dualism, ingen "kontakt" som kan tas, för det finns inget "jag" som skulle behöva ta den kontakten – helheten är redan uppenbar. Där finns ingen gräns mellan "min" och "din själ", inget "där slutar min själ" och "där börjar din", eller här är "jag" som har kontakt med det "där", där finns heller ingen gräns mellan mig och Gud, mellan den materiella världen och den andliga, och ingen gräns mellan liv och död.
När vi talar om enhet, men samtidigt tror på separation – på själar som är individuella och separerade – då skapar vi fortfarande en värld av dualism. Sann enhet handlar om att släppa alla föreställningar om "separation", både på en personlig nivå och på en kosmisk nivå. Det handlar om att förstå att det inte finns något "jag" som kan vara i kontakt med något annat.
När vi verkligen förstår detta, försvinner alla gränser. Vad återstår då? Bara den oändliga, gränslösa verkligheten av enhet. I ögonblicket enheten är fullt närvarande finns inget att förena, för i sann enhet finns inget att förena överhuvudtaget. I enheten finns inga gränser. Det finns inget att uppnå, endast ett medvetande av att vara fullt och helt.
#0:
Dert var ett bra inlägg! 👍 Det här fenomenet stöter man faktiskt ofta på inom den nyandliga scenen och jag undrar alltid varför så många inte ser motsägelsen i att å ena sidan säga att allt är ett, men å andra sidan prata om individuella själar.
Det är ju bara inom den fysiska verkligheten (illusionen/maya) som vi ser allt separerat, eftersom förståndet är inställd på dualism. Men en själ är ingen del av den fysiska verkligheten. Vi är så att säga "besjälade" eftersom livskraften finns i oss. Men om man säger att allt är ett borde man ju inse att det är en och samma "själ" i oss alla.
#0:
Ja, den där motsägelsen som man inte verkar se i sitt resonemang, igen.
På ett sätt är vi ju alla "samma Själ", eller så är vi alla själlösa. Beroende på om man ser det ur det fysiska perspektivet, eller det icke-fysiska. För som Condor skriver är Själen separerad från det fysiska… Men också samtidigt genomsyrar Själen allt och alla. Det är här förståndet inte kommer längre i sitt resonemang… Och jag tänker att för att fullt ut förstå, så måste man på något sätt ha erfarit den "själlösa Själen"…dvs, ha riktat sin blick så fullständigt inåt så att Världen försvinner för en stund, och sinnet totalt då tystnar.
#2:
Jag skrev att själen inte är en del av den fysiska verkligheten. Men det betyder inte att den är separerad från den fysiska verkligheten. Snarare är den fysiska verkligheten ett uttryck av det gudomliga. Det är som Osho säger, att en dansare inte är separerad från sin dans.
#3:
Ok, jag tänkte nog att rent medvetande och total tystnad på något sätt inte vidrör det fysiska, utan är på ett sätt helt separerad från det fysiska. Inget i det fysiska kan vidröra denna totala tystnad, det är ju vad man erfar i en Samadhi erfarenhet. Total tystnad och stillhet "separerad" från allt annat. Men jag förstår också hur du tänker…
#4:
Säger vi att det fysiska är uttrycket av det andliga och på så vis inte separerat och inte mindre andligt.
Jag tycker att Oshos exempel med dansaren är ganska träffande. Dansaren uttrtycker sig själv i sin dans och är därför inte separerad från den, men det är inte dansaren som är dansen.
Det rena medvetandet finns i oss alla. Det är bara det att förståndet bildar en rökridå framför det. I den totala tystnaden försvinner rökridån.
Tillägg:
Osho jämförde det med hur religionerna ser på världen. Där ser man det som om skaparen målar en bild som är skapelsen. Bilden är separerad från konstnären/skaparen. Men en dansare är inte separerad från sin dans, precis som att en drömmare heller inte är separerad från sin dröm..
#5:
Jo, jag förstår som sagt hur du menar 😊 kanske är det lite missvisande att säga att "Själen" är separerad från resten, även om jag tycker att det stämmer på sätt och vis. Men det blir ju bara till ord i slutändan, som ändå aldrig riktigt kan beskriva det. Men bra är det ju att uttrycka sig så bra som möjligt, så man inte blir missförstådd.😊
#6:
Ja, kanske är det ett bättre sätt att beskriva det på, som du gör.
#7:
Själen är ju inget annat än gud som finns i var och en av oss. Den är inte fysisk, för den består ju inte av materia. Men den är inte separerad från materian utan det är den som uttrycker oss och håller oss vid liv.
#9:
Nej, egentligen finns det ju inget som är separerat från något annat. Så det har du ju rätt i 😊
Starta ny diskussion