Blev inspirerad till att skriva en ny vishetshistoria, men som denna gång inte handlar om Ylva och Björn. Hoppas ni tycker om den ändå 😊

---

En uggla satt på en gren och stirrade ut över den mörka skogen. En kanin, nyfiken på den stilla fågeln, hoppade fram och frågade:

"Varför sitter du där så tyst och bara stirrar på mörkret? Är det inte skrämmande?"

Ugglan, med sina stora ögon, blinkade långsamt och svarade:

"Jag ser inget mörker, bara skuggor och former. För mig är natten ljusare än du tror. Det är bara natt, varken farlig eller trygg – bara sådan den är."

Kaninen rynkade på nosen. "Men natten är kall, farlig och full av rovdjur. Dagen känns tryggare för mig – jag kan se bättre, höra bättre och känna mig säkrare, även om farorna också finns då."

Ugglan lutade huvudet åt sidan och svarade:

"Är dagen bättre än natten? Eller är det bara så du ser den? För räven, som jagar dig, är dagen fylld av hunger. För nattfjärilen är natten en stund av frihet, då den dansar genom luften och följer månens ljus. Ingen av er ser världen på samma sätt. Så säg mig, vem av er har rätt?"

Kaninen skruvade besvärat på sig. "Men världen är farlig. Rävar finns, rovdjur finns. Död finns. Om jag inte aktar mig, kan jag upphöra att existera."

Ugglan log svagt. "Vad betyder det egentligen att existera? Ser du stenen där borta?"

Kaninen nickade.

"Om du vänder ryggen till den, finns den fortfarande?"

Kaninen fnös. "Såklart den finns! Stenar försvinner inte bara för att jag inte tittar."

Ugglan svarade: "Men om inget öga fanns som såg den, vad skulle den vara då? Sten, eller bara atomer i rörelse? Eller kanske ingenting alls?"

Kaninen blev tyst. Den tänkte på alla gånger den hade drömt om stora gröna ängar, fulla av saftiga morötter. När den vaknade, fanns ingenting av det kvar.

"Så du menar att världen är som en dröm?" frågade kaninen försiktigt.

"Ja," sa Ugglan. "Skillnaden är att den ena drömmen är kort och lättare att vakna ur. Men den här världen… den känns verkligare och tar längre tid att vakna ur."

Kaninen skakade på huvudet. "Men världen är verklig! Jag känner ju vinden, jag hör dina ord, jag ser skogen runt oss."

"Och i dina drömmar," sa Ugglan mjukt, "hör du inga röster? Känner du inte vinden där också?"

Kaninen började känna sig yr. "Men det måste ju finnas en skillnad mellan dröm och verklighet."

Ugglan nickade. "Kanske är det bara så du väljer att se det."

Kaninen suckade djupt. "Men en sak vet jag i alla fall. Jag finns! Jag tänker, alltså är jag!"

Ugglan blinkade långsamt. "Och vem är det som tänker?"

Kaninen öppnade munnen för att svara – men plötsligt kände den sig märkligt tyst. Den hade alltid trott att den var en kanin. Men var den verkligen en kanin… eller bara en tanke om en kanin?

Ugglan log i mörkret.

Och natten fortskred, precis som den alltid hade gjort.