Det finns en missuppfattning som sprids inom andliga kretsar – att vi inte bara kan vara ett med Gud när vi dör, eftersom vi skulle tycka att det vore tråkigt att leva i frid och harmoni hela tiden. Att vi därför är separata själar som väljer att inkarnera om och om igen på jorden för att uppleva både glädje och sorg, ljus och mörker, och så att själen ska kunna utvecklas.

Men detta är en tanke som är rotad i separation – i egots sätt att se på verkligheten.

När vi ser på livet genom egots ögon, ser vi oss som separata individer med egna själar, som behöver erfarenheter för att känna oss levande. Vi tror att vi är fragment som måste återförenas, att vi är varelser som utvecklas genom lidande och triumf. Men detta är egots perspektiv. Egot livnär sig på dualitet, på uppdelningen mellan gott och ont, på skillnader, på kamp och konflikt mellan mening och meningslöshet.

Idén om att vi måste inkarnera för att "växa" genom kontraster är en del av egots narrativ – men det är inte vår sanna natur som växer, utan den falska identifikationen som förändras. Inom illusionen Maya behövs kontraster för att något ska kunna växa och utvecklas. Där finns polaritet, där finns upplevelsen av sorg och glädje, ljus och mörker. Men detta gäller endast illusionen. Vår sanna natur – det gudomliga – behöver inte växa, för det är redan helt och fullständigt.

På samma sätt är föreställningen om att vi skulle ha det tråkigt när vi dör, om allt bara var frid och harmoni, en del av egots narrativ. Det är egot som jämför, längtar och söker yttre stimulans för att känna sig levande. Men när vi dör löses illusionen upp, det finns inget ego kvar som kan ha tråkigt. Vi är inte längre separata individer som behöver något utanför oss själva.

Det som försvinner är den falska identifikationen, den inre rösten som ständigt längtar, jämför och kämpar. Och vad återstår när allt detta faller bort? Ren närvaro. Ren kärlek. Det finns ingen kvar som kan "ha tråkigt", för det finns inget ego kvar som upplever separation. Vi är inte längre en individ som söker efter Gud – vi är Gud.

Men eftersom egot är livrädd för att försvinna gör det allt för att hålla sig kvar, Det klamrar sig fast vid idén om att existera även efter döden, om inte i form av sig själv, så åtminstone i form av en egen själ som fortfarande kan ha det tråkigt, som fortfarande behöver växa och utvecklas. Men när illusionen faller, försvinner också denna föreställning. Det som återstår är ren närvaro, ren kärlek, ren harmoni. Där finns ingen separation, inga separata varelser som behöver samla erfarenheter eller sträva efter något mer.

Vi är redan hela – vi är den villkorslösa kärleken, det eviga ljuset, och i det varandet finns en gränslös frihet och kärlek som är fullständig i sig själv.