![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att vara den stilla/tysta observatören
Det kan hända att någon ibland säger något, som startar en stark känsloreaktion inom en. I alla fall hos mig. Även om det inte var illa menat, så spelar det också roll i vilket tillstånd man var i själv när orden sades. Man kanske hade släppt på försvaret, och orden tog sig lätt in och träffade en öm punkt hos en.
Hur hanterar man en sådan situation bäst..?
Situationen är ju ändå som den är, och det går inte att förneka detta, eller börja att kämpa emot. Då gör man bara saker värre. Men vad som funkar bäst för mig är att bara vara den stilla/tysta observatören i vad som händer. Man låter känslan spela sitt spel på insidan, utan att agera ut den. Känslan blir som en fontän på insidan, och dess vatten kan komma att fylla ens hela inre tomrum för en stund. Men till slut, om man bara låter den vara, så sinar den. Man kanske till och med inser att känslan var en överrreaktion, en kvarlämning från det förflutna, något som ville röras vid och få finnas till för en stund, bli sedd, och sedan gå vidare till intet.
Man kan nästan, på utsidan, agera som att känslan inte finns. Men på insidan uppmärksammar man den, låter den få sitt spelrum, utan att för den delen ge den någon form av kontroll eller riktigt verklighetsvärde.
#0:
Det är ofta en upplevelse (eller flera) som man har haft i det förflutna som framkallar sådana överreaktioner. Att bara vara den tysta observatören kan funka. Men det viktigaste är att inte ta det som andra säger allt för viktigt, att bli oberoende av andra och deras åsikter och att inte själv ta sig allt för viktig.
Det beskrev du ju själv så bra, hur man hanterar en sådan situation bäst, att jag inte vet vad mer det skulle finnas att tillägga 😄 Det var fint skrivet av dig.
#1:
Jo, jag kom att tänka på det när jag postat mitt inlägg, att det nog handlar om det, om att inte ta sig själv, andra, och alla dessa åsikter som så viktiga. Men tänker också, att det ändå finns något inom en, som måste få sin plats och spelas ut (kalla det känsloblockeringar, energiknutar, sår som rivs upp i det inre)… Och även om man till stor del kanske inte tar sig för så viktig, finns det som oftast delar av en själv som fortfarande är omedvetna, som måste få bada i medvetenhet (stilla observation), för att kunna lösas upp, och gå vidare. Men det är klart.. Kanske viktigheten skulle komma i identifikationenen med dessa inre känsloutspel, eller avsaknaden av den (🤔).
#2:
Tack!🤗 Ja, jag tror jag råkade svara min egen fundering litet 😄
Eller så tar man sig helt enkelt som allt för viktig…😁
#3:
Säger vi så, om man inte tar sig själv allt för viktig, tar man heller inte andra och deras åsikter för så viktiga. Då kan man i lugn och ro betrakta såren som rivs upp och bli medveten om vad som reagerar.
#5:
Sant så 😊
Starta ny diskussion