#0:

Man får vara noga med vad man berättar för vem. Bortsett från att vi pratar om det andliga, t.ex. om samadhi, här på sajten, är Fata Morgana den enda människan som jag har pratat om mina samadhi erfarenheter med.

Vem som inte intresserar sig för sådana saker vet ändå inte vad det är frågan om och gör sig falska föreställningar om både "saken" och människan som berättar. Därför skulle det vara helt meningslöst att prata om både själva erfarenheten och omständigheterna kring erfarenheten.

Jag ser inget problem med att inte kunna prata med andra om sådana här saker. Man bygger väl ingen mur kring sig bara för det. Man kan ju prata med andra om allt annat.

Sen är det så att ens personliga historia helt allmannt väcker förväntningar hos andra och kanske man sen måste uppfylla dessa förväntningr. Den personliga historian är något som omgivningen använder som måttstock för att se och bedöma en. En måttstock som kanske grundar sig på falska föreställningar. Därför kan den personliga historian bli till en börda om man berättar om den.

#1:

Det är nog så egentligen. Kanske jag som bara fastnar i vissa tankar eller känslor kring saker ibland 🙂 och då är det ju bra att få "lufta dem" och även få andras perspektiv på saken, som i denna tråd.

Jag som har lite föreställningen att andra är ganska öppna med sånt här 🤔 och ser man på andliga lärare som Tolle, Mooji m fl så är de ju öppna och officiella med det.

Men ja, är nog meningslöst att försöka förklara "personliga saker" om ändå inte går att förklara.

#2:

Jag talar ju inte ens om för vem som helst att jag utövar reiki. Även om det finns folk som är öppna för det, så finns det också en stor del som ser det som någon sorts flum, t.ex. Fata Morgans syster eller min bror. En del människor har en föreställningsram där vissa saker inte passar in och med den sortens måttstock bedömmer de andra.

Att säga att man mediterar är dock inget problem. Det har en viss "acceptans" även om många kanske har falska föreställningar och betraktar t.ex. fantasiresor också som meditation.

#3:

Jo, så är det ju.

Jag har varit lite försiktig med att berätta för vem som helst att jag mediterar, men på senaste har jag inte varit lika försiktig eftersom det som du skriver finns en viss acceptans nu. Även om många nog mest ser det som en vanlig avslappningsövning, vilket det till viss del är… Om man bortser från djupet i det. Ibland benämner jag det bara som "avslappningsövning" dock, om det passar läget.

Yoga är det dock inget som helst problem att berätta om, då det är mer "fysiskt" och kroppsligt.

#4:

Saker som yoga och meditation passar in i de flesta människors föreställningsram om världen. Men med så "galna" 😄 saker som samadhi eller reiki, speciellt distansreiki, är det en annan sak.

#5:

Ja, det är ju det..😄

Delar inte heller med mig bland dom närmaste. Det är endast här på sajten, som anonym som jag delar med mig.
Den personliga vägen är bara min hemliga väg. Vars den nu bär av.

#0: Jag brukar inte heller prata så mycket med min familj om min andliga väg. Med min mamma har jag dock pratat lite grann. Hon övade ju Qigong i många år, så energier är inte helt okänt för henne. En gång för länge sedan berättade jag om min kundaliniresning, men jag är inte säker på hur mycket hon verkligen förstod 😄. Nu, efter hennes hjärninfarkt, händer det ibland att hon börjar prata om döden med mig. Då brukar jag säga att jag är helt säker på att vi går 'hem' igen, fast inte på det sätt vi föreställer oss eller tror, att jag själv ser det här livet på jorden inte som vårt verkliga hem, utan att vi bara är på besök här för en kort tid 😊

Med resten av familjen pratar jag egentligen inte om det alls. De vet att jag sysslar med Reiki och älskar kristaller, vilket har fått min syster att se mig som lite av en 'flummare' 😄. Men jag brukar tänka att det andliga ändå inte är något man pratar så mycket om, utan att det är något man lever. Att det handlar om att visa det i handling, genom att vara en god medmänniska och inget man måste diskutera så mycket om. Och det känns som att det räcker för mig och min familj.

#8:

Vad fint att du ändå kan prata lite så med din mamma om sådana saker.

Det här tycker jag att du skrev så bra:

"Men jag brukar tänka att det andliga ändå inte är något man pratar så mycket om, utan att det är något man lever. Att det handlar om att visa det i handling, genom att vara en god medmänniska och inget man måste diskutera så mycket om."

Sen, om det kommer fram som beskrivna ord till någon, så måste det ju komma naturligt av sig själv. Det blir ju väldigt konstigt om man skulle tvinga fram något sånt här till någon 😄 och varför skulle man behöva göra det egentligen.
Men jag kan inte låta bli att tänka lite; kanske kan den jag berättat det för få ut något gott av det. Bli mer uppmärksam på sin inre tystnad, osv. Men för det ändamålet behöver man ju inte dra upp sina personliga, andliga erfarenheter. Då räcker det ju med att bara enkelt peka på den inre tystnaden och dess kraft, utan att trassla in sig i krångliga termer och personliga berättelser.
Sen är det ju som du skrev. Lever man i och som tystnaden, och inte då att man aldrig säger något, utan på ett djupare plan, tror jag ändå att det goda det medför "smittar av sig" på ens omgivning utan massa krångliga ord. Bara en vänlig kommentar, att lyssna på någon, eller ett leende räcker långt nog.

#9: Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om, gällande detta ämne, men jag hinner tyvärr inte just nu. Men jag återkommer här någon dag 😊

#10:

Okej, ja gör gärna så 😊

Att dela sitt inre med andra…
Idag väljer jag vad jag berättar och för vem.

Människor förstår endast utifrån sina egna referens ramar - och gör sina egna tolkningar… av det vi väljer att dela med oss av.

Det var viktigt för mig förr att berätta för andra av många olika anledningar tidigare i livet. Det ser jag idag.

Bekräftelse
Medhåll
Coola upplevelser
Att bli och vara någon. För en stund.

Känslostyrda yttringar som allt som oftast faktiskt ekade ihåligt och tomt i inom. Efter att känslan ebbat ut När jag delat med mig.
Ett utbränt tomtebloss
Som så gott som alltid lämnade någon form av dålig eftersmak…

Ett ihåligt tomrum - som ekade tomt, ensamt och kanske också vilset i inom.
För att andras tolkningar av min historia - just speglade bristen på det som jag då sökte utan att förstå.

Självkänslans omslutande av Acceptans.

…Jag kan ibland känna djupt dåligt samvete för att jag inte delar allt, som att jag håller någon utanför, även fast det inte är så.🤷

#13: så har jag varit tidigare också.

#14:

Okej😊 då är man inte ensam…

#15: Nope, vanligare är det än vad man tror. Konstigt nog.

#16:

Jaa, man är nog inte så speciell som man tror..😉😄 hehe

#13:

Det behöver du inte ha ett dåligt samvete för. Det finns saker som helt privata och som inte angår andra. Ingen männniska delar allt med andra, inte ens influenser. Dom delar bara det som dom vill framstå som. 😄

#18:

Sant😄
Som tur är, så är man ingen influenser. Så ett privatliv är ju normalt att ha..😄

#17: Ibland är det en lättnad att veta om 😅