---

Nu blev jag inspirerad igen när jag återigen läste en text av Osho, där han talade om meditation och vikten av att "släppa taget". Han beskrev det så fint, att när vi släpper taget om oss själva, faller vi i existensens händer. Och när vi gör det, uppstår en enhet med det som verkligen är. Men om vi håller fast vid vårt gamla jag, våra förväntningar och identifikationer, kan vi aldrig erfara denna djupa enhet.

Det är som om en våg klamrar sig fast vid att vara en våg – den kan inte bli ett med havet. Men om den släpper taget om sig själv, faller sönder och försvinner, då är den redan havet. Vi måste alltså släppa taget om oss själva för att helt och hållet kunna försvinna. Men de flesta gör tvärtom – de försöker rädda sig själva. Vi lider under den mänskliga tendensen att kämpa för att försöka rädda det som redan är förlorat.

Vi klamrar oss fast vid allt vi kan – våra tankar, våra planer, våra identiteter. Men denna kamp gör oss bara mer oroliga och splittrade. Vi kommer inte att bli räddade genom våra egna ansträngningar. Det vi försöker rädda är redan förlorat. Våra ansträngningar kommer inte att hjälpa; det kommer att försvinna ändå.

Men det som verkligen överlever, det som vi inte kan förlora, behöver inte räddas. Det är redan för evigt räddat. Det finns inom oss och kan inte utplånas av våra ansträngningar. Det inom oss som är evigt och odödligt kommer alltid att vara för evigt bevarat. Det är inte beroende av våra ansträngningar för att överleva. Vi måste släppa alla idéer om att vi kan rädda oss själva – för först när vi gör det, kan vi erfara det som redan finns där: vår sanna gudomliga essens – den ursprungliga naturen som inte behöver någon räddning.

När vi släpper taget om oss själva träder vi in i meditationens djupaste aspekt. När vi släpper alla våra idéer om oss själva, om vår identitet, om vår rädsla för att förlora kontrollen. När vi är villiga att försvinna, att låta vårt "jag" upplösas, då öppnas en ny dimension av livet. Den som inte är rädd för döden har inget att förlora och är också den som är öppen för livets fullhet.

För att nå detta djup gav Osho oss tre nycklar att ta med oss till varje stund, till varje meditation:

Flyta med, låta sig drivas med strömmen.

Sanningen avslöjas endast när vi lär oss att flyta med strömmen, att låta oss drivas med, snarare än att kämpa och simma mot den. Vi simmar genom hela våra liv, vi kämpar och stretar emot, men vissa ting kan aldrig nås genom att simma. De kan bara nås genom att följa med.

Existensen, sanningen, verkligheten – allt detta kan aldrig upptäckas genom kamp. De avslöjas först när vi slutar kämpa och låter oss drivas med i livets flöde. Den som är villig att följa med kommer att nå havet, för floden bär oss dit. Men den som kämpar och simmar emot, kommer bara att fastna och hindras.

Livet själv rör sig mot sin ultimata källa, och om vi slutar hindra flödet kommer det att ta oss dit. Men vi stoppar floden på många platser – vi håller fast vid våra idéer, våra rädslor och vår vilja att kontrollera. Därför missar vi källan.

Beredd att dö

Osho talade ofta om den djupa innebörden av att vara "beredd att dö" – en villighet att släppa taget om vårt gamla jag och våra begränsningar. Han sa: "Den som är beredd att dö, har öppnat alla dörrarna för livet." Det innebär att vi inte kan hålla stängda dörrar för att skydda oss själva från döden, för när vi gör det hindrar vi också livet från att komma in. Döden och livet rör sig genom samma dörrar.

När vi är rädda för döden, stänger vi av vår förmåga att verkligen leva. Vi gömmer oss bakom våra försvar och isolerar oss från världen. Men om vi är beredda att bli upplösta, att "dö" från vårt gamla jag, så öppnar vi dörrarna för livet att flöda genom oss. Den som inte är rädd för döden är den som verkligen kan leva, för då finns det inget att förlora. Döden här handlar om att upplösa alla våra förväntningar, identiteter och rädslor. När vi är villiga att bli totalt förlorade, då öppnar vi oss för det största av allt: att vara ett med livet.

I meditationens djupaste aspekt finns detta moment av död, en inre död där vi släpper taget om vårt ego, våra tankar och vårt jag. Den som har lärt sig att dö, har också lärt sig att leva fullt ut. För att uppleva denna fullhet måste vi vara beredda att släppa taget, att upplösas i nuet och ge oss själva helt och hållet till livets flöde. Och i detta flöde finns ingen rädsla – bara frihet och frid.

De djupaste dimensionerna av meditation nås först när vi med hela vårt hjärtaaccepterar livet precis som det är.

Saker är som de är, kämpa inte mot dem.

Som Osho uttryckte det: "Vi behöver inte göra något – saker är som de är. Världen är som den är." När vi verkligen ser världen utan motstånd, utan konflikt, försvinner oron, för det finns inget behov av att förändra något längre. Ett barn är ett barn, en gammal människa är en gammal människa, en frisk människa är en frisk människa, och en sjuk människa är en sjuk människa.

Fåglarna kvittrar, gräset är grönt, himlen är blå, solen är het på ett ställe medan det är skugga på ett annat – allt är som det är.

När vi slutar kämpa mot världen och accepterar den som den är, öppnas vi för en helt annan upplevelse. Då försvinner vårt motstånd. Och i detta accepterande finner vi friden.

Även en tagg blir acceptabel för oss. Om den sticker oss, säger vi: "Eftersom det är en tagg, måste den sticka." Blommor är också acceptabla för oss, eftersom de inte sticker oss. Och när de blommar, säger vi: "De kan inte sticka, eftersom de är blommor." Men båda – taggar och blommor – är lika acceptabla för oss. Vi har varken motstånd mot taggen eller förväntningar på att blomman ska uppfylla våra önskningar. Vi accepterar saker precis som de är.

Frid uppstår när vi fullt ut accepterar livet utan att vilja förändra något. Frid är slutligen ett resultat av total acceptans. Om du känner oro, acceptera också din oro: "Jag är orolig." Och när du gör detta kommer du att märka att denna acceptans ger dig frid.

När vi tillåter oss själva att vara i samklang med det som är – när vi lyssnar till alla ljud vi annars kanske skulle avvisa – öppnar vi oss för en helt annan upplevelse av världen. Ljudet av en kråka, suset av vinden, stadens brus – allt blir en del av vårt nuvarande tillstånd av acceptans och frid. När vi släpper motståndet, släpper vi också all inre kamp och kan känna oss ett med livets flöde.

När vi accepterar det som är, öppnar vi dörrarna till meditationens djupare dimensioner. Att vara i samklang med det som är, utan att önska något annorlunda, ger oss friheten att leva fullt ut. Vad som är, är – och när vi verkligen förstår detta, kan vi gå in i meditation med ett öppet hjärta och sinne.