Han var omöjlig. Inte så att han skötte sitt arbete, tvärtom lade han ner
en oändlig möda på de uppgifter man gav honom. Men hans sätt
bringade honom i konflikt med alla och började till slut skada hela
verksamheten.

När krisen kom och allt måste upp i dagen lastade han oss andra.
På honom fanns ingenting, absolut ingenting att anmärka.
Så starkt som hans självaktning tydligen var bunden vid tanken.
Att han var utan skuld, kändes det motbjudande att steg för steg
demonstrera motsägelserna i hans försvar. Stycke för stycke klä av
honom inför hans ögon. Men rättvisan mot andra krävde det.

När den sista lögntrasan tagits ifrån honom och vi kände att intet
mer fanns att säga kom det under krampgråt. Men varför har ni aldrig
hjälpt mig, varför visade ni mig inte till rätta. Jag har nog känt att
ni var emot mig. Och rädslan och osäkerheten har drivit mig länge
och längre in i vad ni nu klandrar mig. Det har varit så tungt, allting.
En dag minns jag, var jag så riktigt glad. En av er hade sagt att något
jag kommit med var riktigt bra.

Så var felet till slut dock vårt. Vi hade tigit med vår kritik, men låtit
den hindra oss att ge honom ett enda erkännande.
Och på så sätt spärrat alla vägar till bot. Så är felet alltid den starkares.
Vi saknar livets tålamod. Vi söker instinktivt att eliminera en människa
ur vår ansvarsfär, så snart utfallet av detta livets expriment långt bortom
gränsen för våra värderingar. Därför ter sig också livet ibland så
mycket svårare än döden.

En text skriven av Dag Hammarsköld.

Har själv råkat ut för liknande, följd frågor som varför reagerade man
inte i tid. Det var rädslor som var boven i dramat, att man själv kände
sig undergiven. Man vågade helt enkelt inte. På så sätt blev det bara
värre för en själv. Någonting att ta med sig och lära sig av.