Jag översatte den här historian från den här sidan med chat gpt:

https://nur-positive-nachrichten.de/inspirierende-geschichten/entscheidung-kurzgeschichte-zum-nachdenken

Jag tycker att den är tänkvärd och fin.

Aftonhimlen färgade sig purpurröd när den unge mannen, eftertänksamt och inåtvänd, lämnade kyrkan. Det dunkla ljuset inuti Notre Dame-katedralen liknade nu skymningen på gatorna. Allt var höljt i ett dämpat, tungt element som övertäckte dagens alla högljudda, skrikande ljud.

Han hade kommit till Paris för bara några dagar sedan. Full av hopp, aningar, ångest. Bort från sitt vanliga, vardagliga liv ville han känna stadens stora andetag. Han trodde att om han kunde dyka in i stadens rytm, som i ett större andetag, skulle han få ett svar på den fråga som följt honom så länge, alltmer påträngande, tydligare och närvarande.
Mållöst, men inre lugn, flanerade han genom Paris kvällsgränder. Vart?
Var han tvungen att alltid röra sig målinriktat? Kunde han inte bara gå, med öppna sinnen och helt enkelt ta emot allt som levde omkring honom?

Känna sig själv bara som en del av en händelse som just pågick? Utan intention, utan viljeimpuls, bara vara, med-vara, inne-vara.
Han gav efter för denna impuls, ändrade tempo och grep med sina öron in i de ljud som omgav honom. Hans känsel la sig som tentakler i omgivningen och fick honom ibland att känna en rysning, en kall luftdrag, olika dofter eller ibland en rejäl knuff från en förbipasserande som korsade hans väg. Hans ögon fördjupade sig i den stora rörelsen som staden plötsligt framstod som, och han uppfattade sig själv som en del av denna enda rörelse.

För en kort stund var han helt upplöst i detta virrvarr, långt borta från sig själv och sin fråga. Detta fördjupande i omgivningen, i det som omgav honom, löste upp något i honom. Han kände sig lättare, tillhörande, accepterad.
En främmande känsla, efter allt det tyngande och isolerande som hans fråga bar i sig.

Hur skulle han bestämma sig? Var han tvungen att bestämma sig?
Ja, något inom honom visste att han hade nått en punkt och att han var tvungen att välja en riktning.

Han förstod att det fanns en förlust i detta val. Det som han inte valde tillhörde honom inte längre, förnekade han.

Denna aspekt vållade honom stora svårigheter. Så länge hade han undvikit att fatta detta beslut, för detta "nej" väckte rädsla. Vad låg ännu framför honom och hur skulle det påverka honom efter att han hade gjort sitt val?

Det svaga ljuset från ett gammalt bistro lockade honom att gå in. Han satte sig vid ett av de små runda borden och beställde ett glas vin. Vid bordet bredvid satt en gammal man, rökte sin cigarett och stirrade på något sätt frånvarande framför sig.

Den unge mannen bad om eld, och när deras blickar möttes genomströmmades han av en plötslig klarhet, som bars av mild värme. Som en konversation var denna blick, och den gamle mannens ögon berättade om ett långt, ansträngande liv. Ett liv fullt av umbäranden, glädjeämnen, förluster, vinster.

De berättade om djup kärlek och stor besvikelse och om en rikedom, en fullhet, bortom ägande.

Stilla, lugn och ändå levande strålande tittade den gamle över den brinnande tändstickan in i den ungas själ. Eller tittade hans in i den gamles själ? Eller var där, där dessa blickar möttes, deras själ en enda? Ung och gammal på samma gång. Med all erfarenhet från det förflutna och allt det ännu olevda i framtiden?

Den unge mannen insåg i detta ögonblick att han inte kunde fatta ett felaktigt beslut. Oavsett vilken riktning han valde skulle det alltid finnas något som väntade på honom. Något som kunde upplevas, utvecklas och utformas. För varje förlust, för varje "icke valt" finns det ett annat, nytt, lika viktigt.

Ett inre rum öppnade sig i den unge mannen, ett rum som var oändligt utbyggbart.

Frågan var fortfarande obesvarad, men bördan av beslutet hade försvunnit.