Många på den andliga vägen gör ett grundläggande misstag: de arbetar på att bli något - att stärka sin personliga identitet. Men den sanna andliga vägen handlar inte om att bli något, utan om att släppa taget om allt det vi trodde att vi var och allt vi vill bli.

Den andliga vägen är en väg av förlust, det är att ge upp hela idén om ett jag. Från denna tomhet, denna ursprungliga och oskapade plats, kan insikten om vår verkliga natur träda fram – en ren frånvaro av ett jag.

Så fråga dig inte vad du kommer att bli, eller vad du skulle ha varit i tidigare liv. Förstå istället att vi är allt och inget samtidigt. Vår sanna natur är bortom all dualitet. Vi är inte det individuella jaget eller den person vi identifierar oss med; vi är själva medvetandet som upplever allt. När vi ser bortom våra tankar, känslor, kroppar och alla våra erfarenheter, finner vi en tomhet – ett tillstånd av ren existens som inte kan definieras av det vi brukar kalla "jag". Denna tomhet är full av allt; den innehåller hela universum och allt som existerar.

Vi är allt eftersom vi är förbundna med varje atom, varje väsen, och varje upplevelse i kosmos. Vi är inget eftersom vi inte är begränsade av det förgängliga jaget eller de förflutna eller framtida tiderna.

Den insikten att vi är både allt och inget samtidigt visar att vår verkliga natur inte är en individuell entitet, utan en gränslös, odelbar enhet som rymmer allt i sin tomhet. Vi är närvarande i varje ögonblick och samtidigt bortom varje form, vilket gör oss till både allt och inget i ett oändligt flöde av existens.

Eftersom vi är allt, innebär det att alla erfarenheter i hela kosmos är våra erfarenheter. Vi har levt alla liv som någonsin har existerat och kommer att existera. Därför blir det meningslöst att välja ut ett specifikt liv och säga: "det där livet levde jag i mitt förr liv". Att göra så skapar en separation som står i kontrast till insikten om att vi är ett med allt.

Om vi är den universella medvetenheten som rymmer allt, är alla liv lika mycket våra liv. Vi är hela kosmos, i alla dess former och erfarenheter. Den insikten gör att tanken på ett specifikt tidigare liv förlorar sin betydelse, för vi är allt som har varit, är och någonsin kommer att vara.

Reflektera alltid utifrån andra människors perspektiv och släpp din egen syn på saken. Fråga dig: Om hela kroppen, detta sinne och dessa tankar inte tillhör 'mig', vad är det då som är 'mitt'? Var beredd att alltid sätta dig in i andras situation. Låt tankar som 'det här är mitt', 'det här gör jag', 'det här tillhör mig' försvinna. När vi släpper taget om dessa föreställningar, börjar en djup inre stillhet infinna sig. Vi blir vittnen till livet utan att fastna i det – vi ser, men identifierar oss inte längre med det vi ser.

Detta kan ge intryck av distans, men i själva verket leder det till en djupare kärlek och medkänsla. När vi inser att vi är allt och inget, väcks den villkorslösa kärleken inom oss – en kärlek som inte behöver styras eller ansträngas. Vi älskar allt, eftersom vi finns i allt. Vi älskar inte för att vi 'ska' älska, utan för att det är vår naturliga essens.