Hittade en till vishetshistoria att översätta och dela med mig av. Skriven av Mingqing Xu

I en by levde familjerna Wang och Hu, som sedan generationer tillbaka var bittra fiender. När medlemmar från de två familjerna möttes väcktes hatet, och det slutade ofta med slagsmål.

En sen kväll, efter att ha varit på marknaden, råkade männen från de två familjerna hamna på samma väg hem, om än motvilligt. De gick med märkbar distans mellan sig, den ena bakom den andra. Istället för att direkt börja gräla rörde de sig tysta genom mörkret, försjunkna i sina egna tankar, men hela tiden med misstänksamma blickar på varandra.

Plötsligt hörde Wang ett förtvivlat skrik. Hu, som gick framför honom, hade fallit ner i en djup grop. Ljudet av knäckta grenar och rop på hjälp bröt nattens tystnad. Hu kämpade förgäves med att ta sig upp ur gropen, och hans röst blev allt mer panikslagen. Då kände han plötsligt en avbruten gren sträckas ner mot honom. Han greppade grenen och lyckades klättra upp ur gropen.

När Hu skulle tacka sin räddare såg han att det var ärkefienden Wang. Förvirrat frågade han: "Varför räddade du mig?"

Wang svarade: "Av tacksamhet!"

Hu blev ännu mer förvirrad: "För vad?"

Wang suckade djupt och sa:
"Under hela vägen kände jag agg mot dig. När du föll i gropen tvekade jag om jag skulle hjälpa dig. Men då slog det mig: Om du inte hade gått före mig, hade det varit jag som hamnat i gropen. I det ögonblicket försvann min bitterhet, och jag kände tacksamhet i hjärtat."

Wangs ord träffade Hu djupt. I det ögonblicket upplöstes det hat som förgiftat deras familjer i så många generationer. Nattens kyla bröts av en varm känsla av lättnad och försoning. Rörda skakade de hand som en symbol för slutet på deras fiendskap.

Nyheten om deras försoning spred sig snabbt i byn och lämnade ett starkt intryck på byborna. Historien om Wang och Hu blev en legend, som berättades i generationer som ett exempel på hur även det djupaste hat kan förvandlas till medkänsla och förlåtelse.