Definitionen, skalan, bra/dåligt
ska/ska inte.
Hälsosamt/ Icke hälsosamt

Alla dessa motsättningar som implementeras (säkert felstavat) genom samhälsnormer som råder.
Hetsen efter perfektionen
Som dikterar av?
Ja, vem då?

Viktigt är att fråga sig själv när glöden falnar och tvivlet sätter in. För vems skull gör/ vill jag egentligen göra det här?

För jag tror att väldigt många av oss tappar bort oss själva. När vi följer efter antaganden som planterats in av andra.

Lite snabba tankar nu inte särskilt övertänkta.
För vi är ju faktiskt lita av de båda.
Tack för inlägget.😀

#0
Ett stort ämne med breda vyer. Knopp och kropp hör ju ihop här på jorden.
Att vårda och ta hand om sin kropp, är väl givet för dom flesta.
Påverkan utifrån kan få en att tappa greppet, vad som är nyttigt eller ej.

#0:

Omedvetet identifierar man sig nog med allt möjligt, dvs. man tänker inte mycket på vad man identifierar sig med. Det viktiga är att man har i bakhuvudet att alla dessa identifikationer är falska identifikationer. Dessa är bara en del av förståndets "oväsen". Har man erfarit samadhi vet man det, men ändå kan förståndet inte låta bli att "göra oväsen".

Men man behöver inte ge detta oväsen mycket uppmärksamhet. Man kan skratta åt detta oväsen eller tänka "jaja, här har vi det igen" i full medvetenhet om att det är falska identifikationer. I så fall slutar man upp att ge sig beteckningar som t.ex. "ljusarbetare" och annat som man känner sig väl i. Dyker negativa identifikationer upp vet man att dessa är falska, precis som de positiva identifikationerna. Man låter helt enkelt dessa tankar dra förbi och skrattar.

#0: Man kan ju också fråga sig, vem detta vem är som ska identifiera sig med någonting? Jag vet att jag har skrivit i mina texter, om falska identifikationer och om tiden då identifikationen med vårt sanna väsen träder fram, men så här efteråt när man blir efterklok, har jag ställt mig frågan huruvida det var bra att jag skrev det så, när man kan undra vem det i så fall är som identifierar sig med sitt sanna väsen 😄 Men jag förstår vad du menar och tänker även som du, att det nog mer handlar om ett icke-identifierande, dvs att det varken finns något som identifierar sig med något och inget att identifiera sig med 😊

Tack för era intressanta infallsvinklar!

Det är nog så, att man lätt tappar bort sig själv, i djungeln av ska/ska inte. Man börjar jämföra sig med andra, och börjar allt för mycket bry sig om hur man uppfattas av andra, och då sätter identifikation in.

Men som Condor skriver är det nog så att alla omedvetet och ibland kanske till och med medvetet till viss del, identifierar sig med alla möjliga saker genom livet. Så har exempelvis Maharshi Mahesh Yogi också sagt det…medan andra säger att det är själva identifikationen man skall undvika. Så kanske det i slutändan är lite både och.

Man får nog inte ta dessa identifikationer som något verkligt helt enkelt 😊 som något man kan skratta lite åt i stället, som Condor skriver…

#4:

😊 Ja, jag hade nog lite vad du skrivit om att identifiera sig med saker i huvudet när jag började skriva inlägg #0 faktiskt. 😄 Minns att du skrivit nåt om att någon andlig lärare nog identifierar sig med sin sanna natur, exempelvis. Och det är ju inte fel, på det planet, för man förstår ju precis hur du menade. Men som du säger kan man ju börja fundera på Vem det är som skulle identifiera sig med den sanna naturen, är det inte den sanna naturen självt, då? Så ja, kanske är det ett icke-identifierande det handlar om. Inte som att man inte "ska" identifiera sig med något, mer.. Mer som att den sanna naturen helt enkelt är icke-identifikation i sig självt.😄

Puh.. Det här kan man skriva och fundera mycket om, märker jag.

Ur Yogawiki om hur man löser sig från falska identifikationer:

"Betrakta dig själv: Var är du sårbar? Där finns identifieringar"

"Vad identifierar du dig med i vardagen? I vardagen kan du upptäcka vad du identifierar dig med. Ett av de enklaste sätten att ta reda på vad du identifierar dig med är att fråga dig själv: Var är du mest sårbar?

När du nästa gång känner dig sårad av någon, kan du faktiskt känna tacksamhet gentemot personen. Du kan säga till dig själv: "Aha, du har träffat mig på en öm punkt." Låt oss säga att du identifierar dig med din smarta argumentationsförmåga, och någon säger: "Den personen pratar bara strunt." Då känner du dig sårad. Då vet du: "Ah, jag har identifierat mig med min förmåga att argumentera smart." Eller anta att någon anklagar dig för att inte vara medkännande, och du tänker tvärtom att du är mycket medkännande. Då har du identifierat dig med denna karaktärsegenskap, och därför blir du lätt sårad.

Observera dig själv och notera var du är sårbar. Här är en liten övning: Idag eller imorgon, försök bli medveten om följande:

När känner du dig sårad? När såras du av händelser? När såras du av vad människor säger? När såras du av hur människor bemöter dig? Var då medveten om var du identifierar dig – och försök släppa dessa identifikationer!"

#6:

Så kan det nog vara. Tänker jag på mig själv, kan jag vara ganska sårbar i sociala sammanhang emellanåt. Speciellt om det är någon jag fattat tycke för, och får förväntningar om, så har jag lätt blivit sårad. Så där kan det hända att jag lätt identifierar mig exempelvis 🤔 men det är nog ett bra sätt att se sina indentifikationer, som det står.

Sen kan man ju också identifiera sig med saker, eller rättare sagt, sina tankar om sakerna. Kanske har man köpt en jättedyr grej, och blir som ett litet barn om den skulle gå sönder. Då har man nog på något sätt identifierat sig med sina tankar om saken som gick sönder. Men det är ju också på något sätt en sårbarhet hos en själv.

#7:

"Sen kan man ju också identifiera sig med saker, eller rättare sagt, sina tankar om sakerna. Kanske har man köpt en jättedyr grej, och blir som ett litet barn om den skulle gå sönder. Då har man nog på något sätt identifierat sig med sina tankar om saken som gick sönder."

Eller så har man identifierat sig med pengarna som den dyra grejen kostade? 😄

#8:

Jo, troligtvis 😊 Hade man begränsat med pengar hade det ju bara varit att köpa en ny grej. 😛

#9:

När det gäller föremål, så kan man också utveckla vissa känslor för vissa saker, utan någon sorts identifikation. Man förbinder t.ex. upplevelser med föremålen. T.ex. gör det lite ont i hjärtat varje gång som jag byter bil och säljer den gamla bilden igen. Fast jag nu har en mycket bättre bil än min gamla, kändes det lite tungt att se den gamla stå där utan nummerplåtar och inte veta vad som händer med den, efter allt som "vi" har uppplevt tillsammans. När vi sist åkte förbi bilhandlaren, höll vi utkik om vi ser den stå där någonstans. 😄

#10:

Ja, så är det ju. Det blir så speciellt med bilar av nån anledning. Minns exempelvis en bil vi hade när vi åkte på semestrar när jag var liten, en Chevrolet van från 80-talet. Den står fortfarande kvar på mina föräldrars tomt, men den går inte längre att köra. Om jag skulle sätta mig i den, skulle jag nog "tas tillbaka" till min ungdom. Samma sak med min första bil, en Mercedes 190, eller den gamla mopeden jag hade som 15-åring. Man kan ju också ha känslomässiga förbindelser med platser, eller hus exempelvis, utan att man identifierar sig med platsen eller huset något särskilt. Som huset där man växte upp, eller den sommarstuga som vi reste till varje sommar när jag var liten.
Men en identifikation med något, är väl mer kanske att man lider stort när man blir fråntagen saken…som ett litet barn som börjar gråta och skrika om den förlorar sin favoritleksak. 😊 Tänker jag.

#11:

Ja, frågan är, att om man betraktar någonting som "mitt" om det per automatik blir till en identifikation? Kanske man betraktar bilar som en del av sig? Jag hade en gång en Mazda 323 F, som jag köpte ny i början på 90-talet. Den hade jag i 12 år och körde 270.000 km med den. Efter så många km var motorn fortfarande topp. Jag älskade den bilen och när jag sen köpte mig en ny och lämnade tillbaka den gamla, var jag ledsen i flera dagar.

För övrigt, den där gamla chevan skulle nog somliga betala ett bra pris för och sen renovera den. Det finns folk som kan göra gamla söndriga bilar som nya. Sen blir dom värdefulllare än vad dom var som nya.

#12:

Ja, kanske. Vi i vår civilisation har ju uppfunnit "mitt" och "ditt". Och kanske är det där identifikationen börjar? Genom det, och språket, hur man benämner saker, för tankar är ju till stor del ord, och det är ju på något sätt genom tanken som identifikationen sker.

Pappa har ganska många gamla bilar på tomten. Han är en sån som är intresserad av att fixa med gamla bilar 😄 men jo, nyrenoverade gamla bilar blir ju ofta värdefullare än när de var fabriksnya.

Skulle den gamla chevan säljas skulle jag nog få en klump i halsen ett tag tror jag. Jag minns till och med när vi var och köpte den. Jag var väl runt 10 år gammal då. Och de som sålde den sa samma sak, att de kommer att sakna bilen.😄 så det kanske är ett "universellt" fenomen att sakna sina bilar när man gör sig av med dem, hehe.

#13:

Grejen är kanske den, att man förbinder upplevelser, minnen och gamla tider med vissa föremål, t.ex. bilar. Jag har t.ex. kvar en massa saker från barndomen och ungdomen, som jag säkert inte behöver mer men som påminner mig om gamla tider som jag älskar, t.ex. mitt gamla bordtennisrack från 70-talet. Gummit är har blivit ganska ruttet (oanvändbart), men det är ett Mark V gummi som på den tiden var det bästa gummit som även världseliten spelade med.

I källaren står ett par gamla skidor och en DBS cykel från 60-talet (under ett lager damm). När DBS cykeln, som på den tiden var den mest populära cykeln, kom ut i knallröd färg var jag den andra personen i staden som hade en och alla andra barn var avundsjuka.

Men minnen är kanske inte allt. Mitt emot vårt hus bor en familj som köpte en ny bil. När dom for iväg med den gamla bilen grät dottern som var ungefär 5 år gammal. Hon kan inte ha haft minnen långt tillbaka men hon kramade bilen och ville inte slita sig loss från den.

Människor har nog känslor för alla möjliga föremål, t.ex. böcker, målningar, gosedjur, och annat, för att man förbinder minnen med dom. Gör man sig av med dom, känns det lite som att rensa bort de gamla tiderna som man älskar. Det är kanske därför som du skulle få en klump i magen om din far skulle sälja chevan.

Men man kan ju göra en renovering till ett långtidsprojekt. Då behöver man inte spendera alla pengar på en gång. Man börjar med att byta ut en söndrig del efter den andra och med lite nytt krom, ny lackering, nya fälgar skulle det nog bli en bil som alla skulle vända sig om och säga "WOW".

#14:

Så är det nog, man har minnen som förbinder sig med föremålen. Därför kan det ju hjälpa om man avslutat ett förhållande exempelvis, och vill gå vidare, att göra sig av med föremålen som ens minnen förbinder sig till.

När jag hade min första psykos, så slängde jag nästan allt jag ägde. Så det var tyvärr en hel del minnen som försvann med de sakerna. Men mina föräldrar har ju fortfarande kvar en hel del saker från min barndom ändå, som ligger bl a på vinden av deras hus. Så det är ju bra i alla fall.

Jo, det är en fin gammal bil den där chevan. Och den har ett sånt avgassystem som får motorljudet att låta som en HD-motorcykel, fast värre.😁 Det är ju fint ljud i de gamla V8-motorerna. Men den slukar nog en hel del bensin, på det, och är nog inte den miljövänligaste av bilar😂 men har man den som "hobbybil" så kan man ju ta några svängar per sommar, bara för att det är kul.

Jag och en kompis gjorde faktiskt ett försök att få igång den för snart tio år sedan, men vi lyckades inte då i alla fall. Och nu vet jag inte hur fräsch den är i inredningen efter att ha stått så länge. Vet inte ens om någon öppnat bilen på de där tio åren…..

#15:

Ja, motorerna av dom där gamla amerikanska bilarna hade en underbar "sound". Men om man har en sådan bil använder man den inte för vardagsbruk, utan det där är bilar som man t.ex. gör en söndagsutflykt med. Som raggarbilar duger dom också bra. 😄

Men det kan vara en bil som man identifierar sig med, för utan den bilen skulle man inte vara en raggare. 😄

#16:

Exakt, ju häftigare bil, ju större identifikation med den 😉😄

#17:

Det är kanske inte så att man direkt identifierar sig med föremål, utan att föremål tjänar till att identifiera sig med någonting subjektivt. Identifierar man sig med det subjektiva blir det subjektiva till ett objekt. Som exempel tjänar raggarbilen till att identifiera sig som raggare. Skidor hjälper till att identifiera sig som skidåkare. Äter man vegetariskt, identifierar man sig som vegetarian. Bara ett par tankar att fundera över.

#18:

Visst kan det vara så. Det var nog lite så jag menade "bakom kulisserna". Det är väl kanske just tankarna (och den subjektiva självbilden) man identifierar sig med, som sagt, och inte själva föremålet i sig. Och att tänka sig som, eller känna sig som en raggare, är ju något subjektivt som består av tankar, och känslor, och det är väl just dem man kanske identifierar sig med.

Med det sagt, kan man nog ha en häftig porsche exempelvis, utan att identifiera sig med tankarna kring bilen. Men det kanske ändå, beroende på, är lite svårare att inte identifiera sig med tankarna kring en porsche, än kring min förra gamla peugeot. Om man inte har självbilden att vara miljöaktivist t ex, då kanske den lilla peugeoten får en att känna sig mer miljövänlig än porschen.

Så det beror ju helt på.
Och detta är ju egentligen bara grova "generaliseringar".

#19:

Man kan ju identifiera sig som "porscheförare", som är en sorts statussymbol. Med en peugeot är det förstås en annan sak. 😄

#20:

Ja.. eller hur 🙂