#0:

Intressant, och mystiskt att fundera på. Kanske djur med sitt sinne som inte har så mycket brus av tankar, och inte samma ego som är i vägen, som de flesta människor, har närmare till att känna när det är dags att dö? I vilket fall är det något man inte tänkt på så mycket, hur djur verkligen upplever döden.

#1:

Djur är ju närmare sin egen gudomlighet än människor, pga att de inte har så mycket brus av tankar. Djur har också andra sinnen än människor. Men de har nog ändå ett stort ego, för det behövs för att överleva. Då tänker jag på hur djur inte har hämningar att döda alfa djuret som leder flocken för att själva ta över flocken. Lejon dödar ju t.ex. även ungar som är av en annan hane.

Men det kan hända, att när döden närmar sig, att de ger upp och egot krymper och det kanske leder till någon sorts samadhi som gör att de tydligare känner av deras sanna natur? Det är förstås bara en spekulation.

Obs, jag är inte "andlig" så mitt svar kanske inte passar in här alls men lite spontana tankar är att en del människor faktiskt känner att "det är dags att dö". Riktigt vad de känner är nog svårt att säga. Nu syftar jag alltså inte på "Jag kvävs, lungorna orkar inte längre" utan mer "Nu är det dags att gå", om ni förstår hur jag menar. Och, faktiskt, att en del mer eller mindre medvetet släpper taget under förutsättning att döden ändå nalkas.
Att de låter den komma eller hur man ska säga. Jag tänker mig att man då lämnar i frid?
Kanske hade människor närmare till den känslan/möjligheten förr, jag tror att vi var mer öppna för sådana "upplevelser" innan vi levde som vi gör nu.

Att djur går undan kan också ha en rent biologisk funktion: en död kropp är en riskfaktor för flocken.

#3
Ditt svar passar bra här😊, det du menar att vara "andlig" skulle vara något säreget. Då skulle inte jag heller vara här om det vore så.

#3:

Men visst är du andlig. 😊 Alla människor är lika andliga och är av samma gudomliga natur. Den andliga vägen leder inte till att "bli någonting" (andlig), utan att erfara det och bli medveten.

Det är nog som du skriver, men det som är fascinerade är att apan så exakt kunde veta när hon dör, att hon bara ett par minuter före lämnade flocken.

#0
Kanske är det bara så att hon dör inom 20 minuter, när hon lämnade flocken. Hon hade kunnat dö likväl inom ett par timmar, efter hon lämnade sin flock.
Djuren liksom människan (känner) nog på sig, att det är dax att lämna. Tror inte att det är konstigare än så. Men vad vet man egentligen?.

#6:

Det är svårt att veta, för vi levande har ju inte erfarit det. Men jag undrar verkligen om en människa vet det så exakt på minuten som schimpansen. Man känner nog att man inte har långt kvar, kanske vet att det handlar om dagar eller anar att det här är den sista dagen.

Skulle apan bara veta dagen, skulle den som du skrev ha kunnat dö ett par timmar efter att hon lämnade flocken. Men man såg hur den först var ihop med flocken och sen gick iväg för att dö ett par minuter senare. Det gör mig fundersam.

#2:

Ja, det går ju mest att spekulera om för oss. Men intressant är det att fundera på.

#3:

Klart dina kommentarer passar in här, det var för övrigt en bra kommentar du kom med här😊 som Condor skrev så är vi alla andliga, av naturen. Det krävs i grund och botten inget speciellt, inga ritualer eller speciella tankar eller så, för att vara andlig.

Har förresten tänkt på det du skrev i #2, Condor, om att apan spekulativt eventuellt upplevde någon form av Samadhi när egot eventuellt krympte…..jag hörde förr talas om att Ramana Maharshi gjorde en ko upplyst. Nu vet jag inte, stor chans att detta bara var en myt. Kor är väl heliga i Indien och så. Men började tänka på det om djur, t ex apor, även kan ha en Samadhi-erfarenhet. Det är ju så klart svårt att veta, men de har väl iaf liknande hjärnor och nervsystem som vi människor. Även om de kanske inte tänker på exakt samma sätt. Men en Samadhi-erfarenhet förutsätter väl att man en gång utvecklat ett ego, som separerat sig från det gudomliga, som de flesta människors ego gör. Så det krävs väl på ett sätt en sorts personlig "ego-utveckling" för att sedan kunna erfara Samadhi. På det sättet att om man aldrig utvecklar ett separat ego, så "behöver" man inte en Samadhi-erfarenhet för att bli/vara förankrad i det gudomliga, då man liksom aldrig separerades från det gudomliga till att börja med. Så att säga.
Så om man då exempelvis tänker en katt, som nog är längre ifrån människans hjärna och nervsystem (kan jag tänka mig), än en apa, så kanske den katten aldrig riktigt utvecklat ett sådant ego så att den separerades från det gudomliga? Och behöver därför kanske inte en Samadhi-erfarenhet för att "återförenas" med det gudomliga heller, då den "redan är, och alltid varit, där"…….🙄 Det var bara dessa tankar som uppstod på temat djur, det gudomliga, och Samadhi.

#9:

Nja, egentligen är ju varken vi eller djur separerade från det gudomliga, utan det är illusionen som får oss att känna oss separerade. Jag tänker att djur också lever i samma illusion. En katt har ju ett ego. Annars skulle katter inte slåss mot varandra. De skulle inte försvara deras revir eller deras mat. De har nog en annan sorts ego än vad vi har, som kanske mer är styrd av instinkter än av tankar.

En annan sak är det med bin och myror. Varje individ är beredd att dö för hela gemenskapet. Kanske hela gemenskapet har ett sorts kollektivt ego eller kollektivt medvetande?

Det där med att Maharshi gjorde en ko upplyst är nog bara en myt. Ingen människa kan göra en annan människa upplyst. Varför skulle det funka med en ko? För mig är kor inte heligare än andra djur. 😄

Men jag vill inte utesluta att djur kan erfara samadhi, kanske före döden, när de ger upp och egot har ingen kontroll längre?

#10:

Det är sant, egentligen är vi inte separerade.😊 Jag minns bara när jag såg in i ögonen på min förra katt…det var som att titta in i ett par mörka brunnar av medvetande. Så klar och fin blick. Men säkert har även katter ett form av ego.

#11: OT men titta in i ögonen på en häst… Magiskt. (Åtminstone på vissa individer.)❤️

#12:

Jo, det kan jag tro, att det är så med fler djur än katter. Jag har ju bara haft en katt, men kanske skiljer det sig mellan individer också.🤍

En del människor kan absolut känna att "nu är det snart dags" och jag tror faktiskt, som jag skrev i #3, att en del kan välja att släppa taget och låta sig…gå vidare. Under förutsättning att döden ändå är nära så kan både kroppen och anden(?) antingen kämpa vidare eller släppa taget.
Om man tänker sig att en apa är gammal, känner att hon är "slut" i kroppen och sannolikt kommer att dö snart så går hon undan och slutar helt enkelt att kämpa vidare?
För en gammal eller sjuk kropp är det ju en kamp att hålla sig vid liv. Att släppa den kampen måste kännas skönt, tänker jag.

#14:

Det var just det som jag funderade på, om han själv valde tidspunkten att dö genom att sluta kämpa och släppa taget eller om hon så exakt kunde ana tidspunkten som döden inträffar.

Det är intressant det där, om hur djur och människor kan ana när de ska gå vidare. Om det är rent biologiskt (att kroppen blir skörare och skörare), eller om man även kan ha en intuitiv känsla när det börjar bli dags? Kanske är det både och.?😊

#16:

Kanske det. För att kunna svara på den frågan måste man först svara på frågan hur medvetna djur är om döden. När jag var ungefär 4 år gammal dog min farfar. Man kan kanske jämföra ett litet barns intelligens med en apas intelligens. Jag förstod inte mer av min farfars död än att föräldrarna talade om för mig att han nu är i himlen. Men jag var ännu inte medveten om att jag själv kommer att dö en dag, precis som alla människor.

I alla fall ställde jag den här frågan till chat gpt:

"Är djur medvetna om vad döden innebär? Är de medvetna om att en dag kommer de att dö?"

Jag fick det här svaret:

"Det här är en väldigt intressant fråga som det inte finns något definitivt svar på. Vi kan inte veta säkert om djur förstår döden på samma sätt som människor gör.
Det finns vissa beteenden hos djur som tyder på att de kan ha en viss uppfattning om döden. Till exempel:

Sorg: Djur visar ibland sorg när de förlorar en kamrat. De kan gråta, vara mindre aktiva och undvika platser där deras avlidna följeslagare fanns.

Undvikande: Djur kan undvika platser där de har sett döda djur. Detta kan tyda på att de har lärt sig att dessa platser är farliga.

Försvar: Djur kan visa rädsla eller aggressivitet när de möter döda djur, som om de inser att döden är något att vara rädd för.

Men det finns också argument som tyder på att djur inte har samma medvetenhet om döden som människor:

Ingen språklig förståelse: Djur kan inte uttrycka sina tankar och känslor om döden på samma sätt som människor kan genom språk.

Fokus på nuet: Många djur lever mer i nuet än människor och har inte samma förmåga att tänka på framtiden eller döden.

Olika reaktioner: Djur reagerar olika på döden beroende på art och individ.

Sammanfattningsvis: Det är svårt att säga med säkerhet om djur är medvetna om döden på samma sätt som människor. De visar beteenden som kan tolkas som att de har en viss förståelse, men det är omöjligt att veta vad som sker i deras sinnen."

Även om vi aldrig kommer att lösa gåtan är det ändå intressant att fundera och diskutera över det.

Det är ju bara en anekdot och inget "bevis" på något sätt men min förra hund var alltid med hos min mormor. Även om mormor inte var hemma så sprang Skroffan glatt in i lägenheten och letade efter henne.
Mormor dog hemma, vi satt hos henne och vakade och Skroffan var med.
Efter det gick hon alltid in i lägenheten utan att leta. Hon visade inget obehag och kunde kila omkring men tittade inte efter mormor. ❤️

#18:

I alla fall var den medveten om att hon var död men hurvida den förstår döden vet man förstås inte.

#19: Hmm, det har du förstås rätt i.

#20:

Man vet ju förstås inte hur mycket som är instinkt och hur mycket som är kognitiv förståelse för döden.

Man tänker ju lite att djur, generellt sett, lever mer i nuet än människor, som AI:n sa. Även om de nog lever mer efter instinkter än tankar, som Condor sa. Så kanske de inte reflekterar mer över döden, än att de känner instinktivt rädsla om de påträffar död i form av döda artfränder eller liknande.

Kanske de bara känner att något är på gång, när döden närmar sig, utan att riktigt veta eller kunna reflektera över det? Sen inträffar det bara. Men åter igen, bara spekulationer.

#22:

Så har jag också spekulerat.

#0
Djurs medvetenhet om döden.
Egentligen så vet jag ju inte alls…😇 men jag tänker att
djur inte har samma förmåga att tänka och skrämma upp sig-själva eller varandra, så som vi människor gör
inför just döden och alla tänkta konsekvenser som det innebär.
Det finns väl inte ett djur på denna jord som kämpar emot åldrandet och döden, så som människan gör.

Längre tillbaka i tiden var ju människan också ett med naturen och följde den biologiska rytmen i liv och död och det var inte alls ovanligt att döende människor drog sig undan den sista tiden innan avfärd.

#24:

Det kanske är en sorts instinkt som människan har förlorat genom tiderna, men som finns kvar hos djur? För övrigt….. vi andra vet heller ingenting. 😄 Vi är också bara spekulanter. 😄

#25: 😆