Från mörker till ljus / en vishetshistoria
Denna vishetshistoria har jag också skrivit själv. Det var nog Snowys senaste tält-utflykt som inspirerade mig 😊
Lena hade alltid varit fascinerad av det okända. När hon började utforska andlighetens värld, öppnades en ny dimension av mystik och äventyr. Hon var fylld av nyfikenhet och fascination efter att ha läst otaliga böcker om mystiska varelser, riter, ceremonier och andeväsen. Vissa böcker varnade för mörka krafter, onda andar och skadliga väsen som lurade i världen, och Lena hade svalt dessa koncept med stort intresse.
En dag kände hon sig redo att pröva sina nya insikter och kunskaper. Hon bestämde sig för att ge sig ut ensam i skogen, till en plats där hon skulle kunna känna sig i kontakt med naturen och den osynliga världen. Hon packade sina tillbehör för ceremonierna – rökelse, kristaller och böcker – och begav sig till en avlägsen del av skogen där hon kunde tälta och meditera i ensamhet. Solen sken från en klar himmel och när Lena satte upp sitt tält kände hon sig trygg och fridfull. Hon utförde de ceremonier hon hade läst om, tände sin rökelse och viskade böner till naturens andeväsen. Solen värmde hennes ansikte och hon kände sig stärkt i sin tro att hon var skyddad av de krafter hon hade kallat på.
Men när kvällen närmade sig och mörkret föll, började stämningen förändras. Skogen, som tidigare hade känts lugn och trygg, blev plötsligt skrämmande. Varje knakande gren, varje prasslande löv, kändes som att det kom från något osynligt som rörde sig i skuggorna. Lena började känna sig iakttagen.
Ju mörkare det blev, desto mer växte hennes rädsla. Hennes sinne började spela henne spratt. Skuggorna utanför tältet tog formen av figurer. Varje vindpust kändes som en kall hand på hennes nacke. Hon drog sovsäcken tätare omkring sig, men det hjälpte inte. Hennes hjärta bultade hårt i bröstet och snart var hon i full panik. Kallsvettig och darrande försökte hon övertyga sig själv om att hon var säker, men hennes rädsla tog över. Hon ångrade djupt att hon hade gett sig ut ensam. Hade hon kanske lockat till sig något farligt genom ceremonierna?
Lena skakade av rädsla hela natten och vågade inte röra sig ur tältet. Varje ljud verkade bekräfta hennes värsta farhågor. När hon till sist slöt ögonen, var det mer av utmattning än av ro.
Men medan natten långsamt gick, började himlen ljusna. När de första solstrålarna letade sig fram över horisonten och fyllde skogen med ett gyllene ljus, märkte Lena att världen utanför hennes tält såg annorlunda ut. Försiktigt öppnade hon tältet och kikade ut. Skuggorna, som hade fyllt henne med sådan skräck, var nu bara vanliga träd och buskar. Den “figuren” hon hade sett nära tältet var inget annat än en ojämn stubbe, täckt av mossa.
Lena steg ut i ljuset och kände hur den kvarvarande rädslan rann av henne. I morgonljuset insåg hon att det inte fanns något där ute som någonsin hade hotat henne. Det var hennes egen rädsla, hennes egna föreställningar, som hade förvandlat det naturliga mörkret till något farligt. Allt hon hade fruktat var produkter av hennes sinne, format av de böcker hon läst och de koncept hon hade tagit till sig utan att ifrågasätta dem.
I det ögonblicket kom en djup insikt till henne: mörkret i skogen hade bara varit en symbol för hennes egen omedvetenhet. Precis som hon inte kunde se klart i mörkret, hade hon inte sett klart inom sig själv. Det var omedvetenheten som hade skapat hennes rädslor. När ljuset kom, försvann rädslan. Hon förstod nu att de onda väsen hon hade fruktat inte existerade på riktigt – de var bara en produkt av hennes sinne.
Lena log för sig själv när hon packade ihop sitt tält. Hon lämnade skogen med en ny insikt – att den andliga vägen inte handlar om att frukta det okända, utan om att se klart genom att lysa upp sitt eget inre. Medvetenheten var hennes sanna ljus och så länge hon hade det med sig, skulle inga skuggor kunna skrämma henne igen.
Vishetens budskap:
I denna historia symboliserar mörkret omedvetenhet och ljuset medvetenhet. När vi är omedvetna, skapar vårt sinne skuggor och rädslor, och vi ser faror där det inte finns några. Men när ljuset av medvetenhet når oss, ser vi världen med klara ögon och dessa rädslor försvinner. På samma sätt tar medvetenheten bort våra illusioner om onda andar och skadliga väsen och vi inser att det är våra egna sinnen som skapar dessa ting. Medvetenheten gör oss fria från rädslan och ger oss frid.
#0:
Amen till det. 😊
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0
Säger också amen.🙂
Att ge sig hän in i någonting, som man tror är, utan att ha en aning vad det innehar. Lockelsen, drivkraften att söka vad man tror rätt är.
Den vägen vandrade jag, till man insåg tomheten bakom.
Fint skrivet förresten. 🤗
#2: Tack för dina reflektioner 😊Det är nog en väg många av oss har vandrat, driven av övertygelser tills vi ser bortom illusionerna. Och kanske är det just i den tomheten som vi hittar något djupare. Tack för att du delade med dig! 🤗
Fantastiskt fin skilldrat🙏
Min mormor hade en tendens att skrämma upp oss barn för att hålla oss på plats.
Idag fattar jag ju att det var hennes egna rädsla - som skapade mycket av rädslan i mig.
Akta dig för brunnsgubben. Han är farlig och smyger runt och tar barn. Han bor i stan.
På landet var det hemska troll och annat oknytt, små tomtar och fula gubbar strök runt husknutar.
Jag var oerhört mörkrädd som barn och faktiskt upp i vuxen ålder.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#4: Tack och tack för att du delar med dig av dina minnen 🤗 Det är så intressant hur våra äldre ibland skrämde oss för att försöka hålla oss säkra, men att det istället kan skapa rädslor som vi bär med oss länge. Din mormor ville säkert inget illa, hon var ju själv ett offer för sina omständigheter och sin egen rädsla som hon sen omedvetet förde vidare till andra.
#4:
Det där påminner mig om en tant som jag hade, min mormors syster. Hon var djupt troende (hjärntvättade) katolik och när jag var ett litet barn berättade hon också skrämselhistorier för mig och min bror, för att uppfostra oss till lika hjärntvättade troende.
En historia som jag minns var att någon mötte några "filurer" (spöken?) som spelade bowling med deras egna huvud. När han sa upp "fader vår" försvann spökena. Syfter var väl att få oss att be den här bönen regelbundet.
Då var jag i en ålder som jag verkligen trodde på den här gojan och den skrämde upp mig. Att få barn att be en bön pga rädsla är nog inte den rätta vägen. 😄
#6
Har också en berättelse från min ätt. En gammal sådan, under senare hälften 1800 talet.
Dom var ut och fiskade till havs, på den tiden vilade dom i båtarna innan fångsten skulle dras upp på plats.
Under sömnen så hörde han någon ropa hans namn. Tredje ropet klev han upp och så att det blåste upp.
Detta tolkade han vara Gud som hade ropat på honom.
Man kan se hur genomsyrat religionen påverkan var i vardagliga bestyr.
#0:
Vilken fin berättelse 😊 och kul att min tältning inspirerade till den.🤗 Du skulle nog kunna skriva en roman också, så bra du berättar.
Jag återkommer nog med lite fler tankar i ämnet ikväll, nu ska jag ut och plocka bär i skogen med far, så måste skynda mig iväg.
Men har några saker jag vill uttrycka sen.
- Redigerat 2024-09-23 11:40 av [snowy00]
#7:
Ojdå, 1800-talet. Så gamla historier berättas fortfarande in din släkt. Ja, har man en religiös tro så tolkas världen genom tron.
#0:
Jag fick lite tid över nu.
Jag tänker att det på något sätt är i mörkret, i utmaningarna som man hittar ljuset. Kommer att tänka på något jag hört:
"I den djupaste av vintrar, fann jag i mig själv, en evig sommar."
Jag tycker att din historia visar på ett sådant skede, både symboliskt och i praktiken.
Med tanke på skrämmande historier, så var det en släkting till mig som berättade om "skogsråt" när jag var liten. Släktingen berättade att det var en vacker kvinnogestalt, som lockade in folk djupt in i skogen, för att sedan vända ryggen till och då visades ett stort hål i gestalten rygg. Jag har funderat på varför just detta berättades för mig… Och nog är det så att historier man får höra som barn kan sätta sig i det undermedvetna långt upp i vuxen ålder.
- Redigerat 2024-09-23 12:21 av [snowy00]
#9
Det är nog på grund av intresset.😀 Fick höra berättelsen av en gammal släkting för rätt länge sedan.
#8: Tack 🤗 Ja det var bra att du var ute och tältade, annars hade jag nog kanske inte kommit på denna historia 😄
Det här är en historia som min far brukade berätta för mig när jag var barn, men jag tvivlar på att den är sann. Den handlar om en familj – en far, en mor och deras två barn – som bodde ute i skärgården, kanske på 1920- eller 30-talet. Jag vet inte exakt när det hände.
En vinterkväll, efter ett kraftigt snöfall, vaknade familjen och upptäckte att hela deras lilla stuga hade blivit täckt av ett tjockt lager snö. Dörrarna och fönstren var blockerade och de var helt isolerade från omvärlden. Dagarna gick och maten började ta slut. De försökte gräva sig ut, men snön var för hård och djup. Hungern och oron växte och i sin förtvivlan vände de sig till Gud.
De bad innerligt, med hopp om att Gud skulle höra deras böner och komma till deras undsättning. Och enligt berättelsen, svarade Gud på ett oväntat sätt. En dag, medan de satt runt den öppna kaminen hörde de plötsligt ett ljud från skorstenen. Till deras stora förvåning föll en säl ner genom skorstenen, rätt ner i kaminen. Så kunde sen familjen äta sig mätta och överleva.
Det här var inte en historia min far berättade för att skrämma mig, utan snarare för att visa hur Gud, enligt honom, alltid ser och hör våra böner. Han tror på Bibeln och berättade ofta denna historia för mig. Några skrämselhistorier om Gud kommer jag inte ihåg, men han berättade även en massa spökhistorier åt mig som barn 😄
#13:
Vilken historia. Men ja, den låter nästan för bra för att vara sann… Kan inte låta bli att skratta lite när sälen dimper ned i kaminen 😄 men en fin symbolik har ju historien alla fall.
#10:
Snubblade över den som har sagt citatet jag har med i inlägg #10. Personen heter Albert Camus.
Starta ny diskussion