Reflekterade lite över ämnet här nedan😊

För något år sedan uppstod en inre frid inom mig. Ett tyst center i mitt sinne och varande, utan tankar, känslor och förnimelser. Men i det yttre hade denna frid och stillhet ännu inte manifesterat sig. Saker skedde fortfarande i hög hastighet och i stor mängd. Orden svämmade över, och jag skrev, skrev, och skrev. Jag kunde också må ganska dåligt i stunder, och i det stora hela. Men detta var fortfarande bara i periferin av mitt varande. Det stilla centret vidrördes aldrig.

Den senaste tiden har även saker i det yttre börjat klaffa, som att allt faller på plats i livets pussel, helt av sig själv. Jag känner en frid, inte bara i mitt center (det inre), utan även i periferin (det yttre). De jobbiga känslorna faller bort, och transformeras till välmående. Dåliga situationer som stressat mig, och gjort mig spänd försvinner… Livet går in i ett mer stabilt skede, ett kapitel som kunde vara livet ut.

Nu är det klart att jag vet att även sämre perioder kommer igen. Situationer som man inte rår över förändras, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det är dualiteten. Men jag vet också att det stilla varat inom mig aldrig kommer att slockna… Det som förändras är, nu mer, i periferin.