Vägen och moroten / En vishetshistoria
En till egenpåhittad vishetshistoria. Jag tror att jag har fått ett nytt intresse 😄
Det var en gång en man som hade hört att vishetens frukt hängde som en saftig morot framför dem som vandrade på den andliga vägen. Så han satte upp ett mål för sig själv – att fånga den där moroten. Med blicken fäst på den, började han rusa längs vägen, ivrig att nå sitt mål.
Efter ett tag märkte mannen att han inte var ensam på vägen. Fler och fler människor anslöt sig till jakten, alla med samma mål – att nå fram till moroten som de trodde innehöll den största visheten. Snart blev vägen fylld av människor, alla springande i samma riktning, alla med blicken fastnaglad på moroten framför dem. Deras gemensamma mål förvandlade vägen till en hetsig tävling, där ingen hade tid att stanna upp eller se sig omkring.
Men en dag, mitt i allt springande, började mannen känna en viss tvekan. Han hade rusat så länge, men moroten verkade aldrig komma närmare. Var målet verkligen så viktigt att det rättfärdigade att rusa förbi allt annat? Just då, mitt i sitt tvivel, hörde mannen något som fick honom att sakta ner – en mjuk och melodisk ton som kom från skogen bredvid vägen. Det var ljudet av en flöjt, spelad med en sådan skönhet att mannen inte kunde motstå att stanna upp och lyssna.
Han vände sig om och såg att ingen annan verkade ha hört musiken. Alla andra var så upptagna med att jaga efter moroten att de inte ens märkte att flöjtens toner ekade genom träden. Mannen kände sig dragen till musiken, som om den kallade på honom och utan att riktigt förstå varför, steg han av den breda vägen och följde den smala stigen in i skogen.
Stigen var tyst och fridfull, långt från hetsen på vägen. Träden susade lätt i vinden, solen sken varmt och fåglarna sjöng. Ju längre han gick, desto starkare blev musiken och snart nådde han en liten glänta där en gammal, vis man satt och spelade på sin flöjt.
Den vise mannen log när han såg den nyanlände. "Välkommen," sa han mjukt. "Du har funnit vägen."
Mannen satte sig ner bredvid den vise och tittade förundrat på honom. "Vägen? Men jag har lämnat vägen. Alla andra är fortfarande där ute och jagar efter moroten, efter målet."
Den vise mannen skakade leende på huvudet. "Det är just det de inte förstår," sade han. "Det finns inget mål, bara vägen själv. De är så upptagna med att jaga efter moroten att de missar det verkliga undret som finns runt dem – träden, fåglarna, blommorna. De ser inte att det de söker finns här och nu, mitt framför dem."
Mannen tänkte på alla dem som fortfarande sprang längs den breda vägen, och insåg att han nästan hade varit en av dem. Han hade nästan missat skönheten i nuet, förblindad av sitt fokus på ett framtida mål.
Så mannen stannade kvar hos den vise, lyssnade på flöjtens mjuka toner och lärde sig att se det gudomliga i varje ögonblick. Han insåg att den verkliga visheten inte låg i att nå en avlägsen morot, utan i att vara närvarande, här och nu – att det verkliga undret inte ligger långt framför oss, utan mitt framför våra ögon.
Och medan mannen satt där, såg han de andra fortsätta springa längs den breda vägen, alla förlorade i sin jakt på moroten, omedvetna om att det de sökte fanns överallt omkring dem, om de bara hade stannat upp och sett sig omkring.
Att lämna den gamla vägen för att kliva ut på en väg utan att faktiskt förstå det…..
Det är ju så livet fortskrider oavsett om vi inser det eller inte.
Men ansträngningen i att fokusera på det där som tros finnas där - långt borta.
I jakten på sökandet
Missas nuet.
Fint skrivet och du har talang för detta intresse också. 🤗
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Ja, visst har du talang🤗 fin historia.
Men kanske vägen efter moroten också är en del av "den stora Vägen"? Om mannen inte sprungit sig trött efter moroten, kanske inte hans sinne saktat ned så pass att han hörde tonerna mellan träden och följt dem till den vise mannen. Då kanske han inte ens varit i den där skogen just då😊 det var bara tankar som gick igång hos mig medan jag läste.
- Redigerat 2024-08-21 19:49 av [snowy00]
#0
En början på en författarkarriär kanske.😉
När jag läste din historia, så blev jag full i skratt, åt mig själv. I dagarna har jag jagat moroten🥕. Fullständigt som en yr höna, vet ju om att allting är här och nu. Men tanken ville helt någonting annat…🤔
Nu har det lugnat ner sig så pass mycket. Ja, livet är sannorlikt en lång lära och man får ha ett ödmjukt hjärta att det ordnar sig till slut.💚
- Redigerat 2024-08-22 10:01 av [SolaH]
#0:
Min egen symboliska tolkning av historian:
Först gick mannen förståndets väg, tillsammans med flocken som också går förståndets väg. Förståndet föreställer sig ett mål som det srrävar efter.
När han började att tvivla, blev förståndet tystare och han kunde höra hjärtats tysta musik. Redan Osho pratade om den tysta musiken som hjärtat spelar, som man inte hör pga förståndets oväsen. Sen följde mannen hjärtats musik i stället för att följa flocken. Den vise mannen motsvarar hjärtat och så kunde han tillgodogöra sig av hjärtats visdom och gå hjärtans väg.
I Castanedas böcker talas det också om vägar med hjärta. Don juan sa att alla vägar är samma: de leder ingenstans. Ändå måste en krigare följa en väg med hjärta, vilken väg som helst, så länge den har hjärta.
Don Juan sa: "För mig finns det bara att gå på vägar som har hjärta, på vilken väg som helst, så länge den har hjärta. Där går jag, och den enda värda utmaningen är att gå hela dess längd. Och där går jag och ser andlös."
#1:
Tack, jag antar att övning ger färdighet 🤗 Jag har alltid älskat att skriva. Som 12-13-åring började jag med dikter och poesi, och några år senare blev det spökhistorier 👻 Sen kom en tid då jag mådde dåligt och jag fyllde en massa dagböcker med tragiska texter om hur jag inte ville leva längre. Nu sitter jag här och skriver om andliga teman, utan att jag riktigt förstår hur det gick till. Vem vet vad som kommer härnäst – dvs hur livet fortskrider 😊
#2: Tack. Ja så är det nog 🤗
#3: Tack. Ja, vem vet, kanske skriver jag en bok till sist. Det hade varit kul 😊 Det är verkligen en lång lära, så det gäller att ha tålamod och som du säger, ett ödmjukt hjärta 🤗
#4: Det var ju en väldigt fin och djup tolkning 🤗
#5:
Jag har också alltid älskat att skriva😊 skrev också dikter i tonåren, och gillade svenskan och engelskan i skolan där man fick författa texter. Men, jag erkänner gladeligen att du skriver bättre än mig, åtminstone på det andliga temat😊 nog för att det inte är en tävling…
#9: Alltså, du skriver jättebra du med 😊 Svenskan vet jag dock inte om jag gillade så mycket. Man fick ju aldrig vara kreativ eller skriva något fritt, i alla fall inte i den skolan jag gick i 😄
#10:
Tack!🤗
Minns att vi hade en bra lärare i svenskan, och vi skrev våra egna skönlitterära berättelser i högstadiet. Det var en kul tid minns jag😊 men kanske skiljer det från skola till skola. I gymnasiet var det inte lika fritt för mig vill jag minnas.
Starta ny diskussion