#0:

Ja du har ju redan bett om ursäkt för länge sen och lika länge sedan är det som jag förlät dig. Alltså ingen fara. Jag är inte sur på dig eller så och det är nog inte Condor heller 😊

Men det är ett så djupt tema du tar upp, att jag måste be om att få återkomma med svar i morgon. Jag tror inte att jag klarar av att skriva ner mina tankar om saken på bara några rader, eller rättare sagt, behöver jag mer tid än vad jag har till förfogande just nu, då maten strax är klar. Men jag svarar i morgon 😊

#0:

Det är en intressant fråga. Tankarna som kom upp efter att ha läst ditt inlägg är; både ja och nej.

När vi dör den fysiska döden, blir vår kropp till slut till jord åt maskarna. I det gamla som har dött, kan nytt liv återuppstå, som du själv skriver. Kanske växer ett träd upp, med näring av jorden som en gång var oss.

Men jag tänker att det är i det fysiska. Naturens kretslopp. Men, egentligen finns det ju inget som skulle kunna återfödas (som en individualitet)…eftersom det individuella, egot, bara är en illusion och inget verkligt. Det är sedan detta illusoriska egot, som tänker upp, och delar in Själen i individuella själar, och skapar en illusion i illusionen.
Det finns egentligen alltså inget ego, ingen individuell själ som kan återfödas, det finns egentligen ingenstans att återfödas…det vi på djupet är, är den "stora Själen", det gudomliga, som aldrig har inkarnerat till att börja med, och aldrig kommer att inkarnera, eftersom den är skiljd från det fysiska. Det fysiska kommer aldrig att vidröra ditt, och vårat allas medvetande, och ändå har medvetandet manifesterat det fysiska…en sån där andlig paradox.

Det är med andra ord en komplex fråga, som FataMorgana skriver, som inte har ett enkelt svar. Men…ingen av oss har dött den fysiska döden, så hur ska vi med säkerhet kunna veta?

Eckhart Tolle sa det bra en gång, ungefär att man inkarnerar varje gång man identifierar sig med illusionen, sina tankar, känslor osv. Det är ett bättre synsätt (och kanske bättre att fundera på) än det om att vi nån gång efter den fysiska döden skulle återfödas hit till jorden. Det senare är egots fråga, något man egentligen inte har ett bra och tillfredsställande svar på.😊

#0
Människan har en exklusive över tro på sig själv, en längtan till något stort. Som att jorden är en passage man ska passera, för att komma dit man vill. Dom teorierna finns inom religioner, new age så vidare. Allt händer här och nu, inte i någon gyllene framtid som vårt mänskliga ego har hittat på. Enkelt uttryckt😊

#0:

Precis som Fata Morgana har jag förlåtit dig för länge sen. Men jag vill påpeka att jag ändå alltid har sett dig som en god människa.

Det här som du tar upp är ett mycket invecklat ämne, som förståndet bara delvist kan förstå. Materia är bara en form av energi och inom fysiken är det bevisat att energi inte kan förstöras, utan bara omvandlas från en form till en annan. När något "dör" bryts det ner till mindre komponenter, men dessa komponenter finns fortfarande kvar i universum.

I början på universum existerade det bara väte och helium. Dessa gaser bildade stjärnor och när dessa blev till supernovas bildades alla element som våra kroppar består av. Enda undantaget är lätta element som t.ex. litium, som bildas av andra kosmiska processer. Sen dess genomgår hela universumet ständiga förändringar och vi är en del av dessa förändringar.

Ditt exempel med äpplet gäller också för oss. Trädet förökar sig genom kärnorna. I kärnorna befinner sig livsenergi som får ett nytt träd med nya äpplen att växa. Dessa bildas av nya komponenter som trädet tar upp genom rötterna. Bladen som trädet fäller blir till näring för trädet igen, som det bildas nya äpplen av. Det är ett kretslopp som ständigt upprepar sig.

När vi dör blir våra kroppar till näring för växter och djur, som blir till näring för andra växter, djur och människor och blir igen till de komponenter som våra kroppar består av. Men även när vi lever, dör celler och det bildas nya celler.

Det är den fysiska delen som förståndet kan förstå. Sen blir det mer invecklat. Frågan är vad det är som får ett träd, en människa eller ett djur att leva och föröka sig. Det är samma livsenergi som finns i allt liv i universum.

Utifrån förståndets perspektiv undrar vi t.ex. om en avliden människa finns kvar någonstans efter döden och då menar vi inte de fysiska komponenterna, utan själva människan med sitt medvetande. Det är tankar som uppstår pga att förståndet identifierar sig med jaget.

Men om man ser hela universum som ett uttryck av gud i fysisk form och tänker sig att universum är en egen "varelse" med ett eget medvetande, så är det en och samma sak som uttrycker sig i olika former av liv. Även om liv dör och nya liv föds, så är det en och samma "sak" som uttrycker sig i dessa levande saker. Denna "en och samma sak" är odödlig.

Det är denna "en och samma sak" som är vår allas sanna natur. Resten är illusion. Men eftersom våra förstånd inte kan se existensen utifrån detta perspektiv (vi kan bara göra oss föreställningar) identifierar vi oss med jaget och därifrån kommer föreställningar av individuella själar, fast det är samma själ i alla människor och i allt liv.

Nästa grej är den att vi ser verkligheten inom tid och rum. Men det är också en illusion. Det som finns inom tid och rum och som vi uppfattar som det förflutna, nuet och framtiden existerar som en enda "kaka" utanför tid och rum. Vår verklighet är bara en upplevelseverklighet inom tid och rum men inte "kakan" som helhet.

Tar vi som exempel att vi betraktar ljus/fotoner. Dessa rör sig förstås med ljushastighet. Utifrån vårt perspektiv kan vi mäta ljushastigheten och konstatera att ljuset behöver lite över 8 minuter från solen till jorden.

Men ur ett fotons perspektiv ser det lite annorliunda ut. Pga tidsdilatationen skulle en klocka gå långsammare ju snabbare som man reser i jämförelse med klockor av människor som inte är i rörelse. För objekt som har en massa är det omöjligt att resa med ljushastighet, men en foton som inte har en massa skulle ur fotonets perspektiv, om det reser iväg från solen, komma fram till jorden samtidigt som det reser iväg. Det gäller för alla avstånd i universum. Ur fotoners perspektiv existerar därför varken tid eller rum.

Det existerar alltså en verklighet utanför tid och rum och i denna verkligheten, som inte har en början och inte har ett slut, är allt odödligt och oföränderligt. I den verkligheten existerade du redan (utifrån förståndets perspektiv) före du föddes och i den verklighet existerar du även efter att du har dött. Men utanför tid och rum finns det inget före eller efter.

Man kan jämföra det med en USB stick med en film. Om du ser filmen, består verkligheten för dig av den delen av filmen som du just upplever. Det är upplevelseverkligheten, den relativa verkligheten. Men ändå finns hela filmen på en USB stick. Det är bara det att vi bara kan uppleva filmen i kronologisk följd och om ingen tittar på filmen är det ingen som upplever den verkligheten, fast den existerar.

Med hela universum är det lite mer invecklat än med filmen. I stället för en USB stick existerar ett potential av oändliga möjligheter till upplevelseverkligheter. Det finns ett kvantfält som innehåller detta potential. Vi upplever den verkligheten som vi "plockar fram" ur kvantfältet och tror att det inte finns mer.

Sen kommemr vi till nästa grej. Precis som energi inte kan förstöras, kan informationer enligt kvantmekaniken inte förståras. Om någonting sugs in i ett svart hål och alla atomer förstörs, finns ändå informationen om det som sugs in kvar. Informationer kan heller inte förstöras, utan bara omvandlas, precis som energi. Det är en paradox som kallas informations paradox: https://en.wikipedia.org/wiki/Black_hole_information_paradox

Det är den delen där förståndet inte hänger med längre. Men man kan säga att allt som dör, ändå finns kvar i existensen utanför tid och rum. Inom tid och rum, i vår upplevelseverklighet, dör dock allt för alltid. Men det är en del av illusionen.

#0

Jag tänker som så att om vi ser på kroppen som en tillfällig samling av atomer, så finns det egentligen ingen död i den meningen vi ofta tänker på den. När vi pratar om döden, handlar det egentligen bara om en förändring av dessa atomer – en slags omorganisering där de tar nya former. Detta är precis som i ditt exempel med äpplet: även om det ursprungliga äpplet ruttnar och försvinner, så ger det upphov till något nytt – kanske ett äppelträd som i sin tur ger nya äpplen. Det nya äpplet är inte detsamma som det ursprungliga, men det är en fortsättning av samma process.

På samma sätt kan vi tänka på vår egen kropp. Den förändras ständigt genom livet, från spädbarn till vuxen till åldring. När kroppen till slut bryts ner och återgår till sina beståndsdelar, fortsätter dessa att delta i andra processer och ger upphov till nytt liv. Så ur detta större perspektiv finns det ingen verklig död – bara en ständig omvandling.

När det gäller jaget eller egot, så är det egentligen bara en illusion, en process som skapats av hjärnan och är beroende av kroppen. När kroppen återgår till sina beståndsdelar och hjärnan bryts ner, upphör även processen av jaget – illusionen upphör att existera för den människan. Därmed finns det inget "jag" som lämnar kroppen och ingen individuell själ som fortsätter vidare. Det är detta som gör begreppet reinkarnation missförstått, eftersom det ofta förutsätter att det finns ett permanent jag som flyttar från en kropp till en annan. Men om vi ser jaget som en illusion, blir det tydligt att det inte finns någon verklig individ som återföds.

Så istället för att tänka på reinkarnation som ett jag som återvänder i en ny kropp, kan vi se det som en fortsatt process av livets omvandling. Atomerna och energin som utgör oss fortsätter, men utan ett separat jag som bärs vidare.

#3: Ja det var enkelt uttryckt, men väldigt bra uttryckt 😊

#5:

Jag vill gärna lägga till en ytterligare tanke kring det som verkligen kvarstår efter att egot och jagets illusion upplöses. Det som blir kvar, det vi kan kalla Gud eller vår sanna gudomliga natur, är evigt och oföränderligt. Detta står i kontrast till den föränderliga världen vi lever i. I den bemärkelsen är Gud det enda verkligt verkliga.

För att illustrera detta med ett exempel: Äpplet vi talade om hör till förändringens värld. Även om det inte dör i verklig mening, så försvinner det gamla äpplet och ersätts av ett nytt. Det nya äpplet är inte identiskt med det gamla – det är en ny manifestation. På samma sätt, allt som är en del av den föränderliga världen kommer och går, byter form och försvinner för att något nytt ska uppstå. Inga sådana ting är evigt varande, och därför betraktas de ofta som illusioner. De är inte verkligt verkliga i den bemärkelsen att de skulle finnas för evigt.

Det som verkligen kvarstår är det oföränderliga, det som inte är föremål för förändring. När illusionen av ett separat jag upplöses, kvarstår endast denna eviga och oföränderliga sanna natur, som är det enda verkligt verkliga. Medan allt annat kommer och går, byter form och försvinner, är denna sanna natur alltid närvarande, oföränderlig och evig.

Så när vi pratar om reinkarnation eller livets cykel, är det bra att tänka på att det vi verkligen är, inte är den föränderliga kroppen eller jaget / egot, utan något mycket djupare och mer fundamentalt – vår sanna gudomliga natur, som är bortom alla förändringar och illusioner.

Jag hoppas att detta tillägg klargör min syn på hur det som är evigt och oföränderligt förhåller sig till det föränderliga och illusionära i vår värld.