Idag snubblade jag över en vishetshistoria av okänd författare som uttrycker på ett enkelt sätt betydelsen av det som jag ofta har skrivit, att det är döden som gör livet till en medveten tid.

"En man låg i sin säng, badad i svett. Han undrade om han bara, drömde eller var allt verkligen verkligt?

Döden hade plötsligt dykt upp framför honom och ville ta honom med sig. Mannen bad skyndsamt om åtminstone några timmar till
att lämnas vid liv!

"Varför skulle jag göra det?" frågade döden. Sedan förklarade mannen för honom: »Så jag kan berätta för några människor hur mycket jag älskar dem!«

Under timmarna som följde visade han sin kärlek för många människor. han uppriktigt fördelade sin tacksamhet och uppskattning och avslutade fred med vissa människor. För han visste inte hur många timmar fortfarande beviljades honom, gjorde han detta till en vana.
Han levde så här i många år till – gladare och mer nöjd än någonsin tidigare!"

Vi vet förresten heller inte hur många timmar, dagar eller år vi har kvar………..