Att se bortom det personliga jaget
Vi lever ofta i våra tankar, känslor och minnen snarare än i det direkta ögonblicket. Vårt "jag" har blivit en börda, en tyngd som vi bär med oss. När vi för starkt identifierar oss med våra tankar och upplevelser, begränsar det oss och hindrar oss från att fullt ut erfara livet.
Man kan säga att jaget har tagit kontroll över allt: det är mina relationer, mina tankar, mina känslor, mitt hem och mina ägodelar. Har du reflekterat över hur du egentligen känner inför allt detta ägande? Att känna sig tyngre än en fjäder inombords är att bära en börda som inte är ens egen, en tyngd som är tung som en sten: upplevelsen av ett separerat jag.
Jaget kämpar ständigt med att upprätthålla sin existens, för att undvika att överlämna sig åt livet och den inre gudomliga närvaron. Det tror att livet inte kan fortsätta utan det. Men den andliga vägen börjar med att vi accepterar att jaget är helt obetydligt för livet. Livet bryr sig inte om jagets drama, dess små historier, åsikter eller kunskap. Att acceptera denna insikt utan motstånd är verklig befrielse.
Det är tanken som skapar en illusion av ett separerat jag som måste försvinna, men inte på samma sätt som när något verkligt dör. Den har ingen verklig existens – det är bara ett koncept, en personlig historia. Att betrakta den egna personliga historien som en teaterföreställning där man tar del av både dramatiska och vardagliga scener, ger insikt om dess brist på verklig substans. För den är inte verklig, den existerar bara som en föreställning i ens sinne och har en huvudrollsinnehavare som inte är verklig – det lilla jaget.
Det vi ser som våra handlingar, framgångar, misslyckanden, erfarenheter, liv, historia och jag är en konstruktion utan verklig substans. Allt utan substans kommer förr eller senare att falla samman som ett korthus.
De flesta människor försöker fylla sina inre tomrum genom att ersätta längtan efter Gud med världsliga ting, men dessa hål kan aldrig fyllas. Det inre tomrummet finns där för att vi ska kunna falla ner i det. Genom att överlämna sig, erfar människan den största säkerheten och en känsla av trygghet. Det är att vara förankrad i verkligheten, att erfara livet och att överlämna sig till Gud.
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Ja, detta har jag fått erfara de senaste dagarna. Hur jag envist identifierar mig med mitt jag, mina relationer, och andra människor. Det är endast i denna identifikation som lidandet uppstår.
Det är som att fästa en livboj i ett rep, och knyta fast sig i repet. Repet är identifikationen, och när havet gungar, så som livet kan göra, då gungar man med livbojen… Och lidande uppstår. Om man kapar repet, gör sig av med identifikationen, då kan havet och livet gunga och storma hur mycket det vill. Man är bara den eviga observatören av detta drama, ett drama som endast kan pågå på insidan.
#0:
Ett typiskt exempel på hur jaget (egot) bir en börda som man lider av gav oss Ronaldo när målvakten tog hans straff. Han hade inte skjutit ett mål under hela EM-et och nu hade han chansen, men missade. Sen började han att gråta. 😄 Hans ego kräver att alltid vara den bästa och om han misslyckas beteer han sig som ett litet barn som inte får sin glass.
Det gav mig intrycket att hans ego gör honom till en klen människa. Han tjänar 2 miljarder kronor om året, har vunnit så väldigt mycket och har också varit europamästare, CL-segrare och annat och sen beteer han sig som ett litet barn som inte får sin glass. Ju större egot är, ju klenare är människan och ju mer lider människan av sitt ego.
#1
Vilken sann liknelse om repet och havet.
🙂 Man släpper taget, när tiden är mogen.
#2:
Där ser man hur en vuxen mans ego kan ta formen av ett litet barns.😄
#3:
Det var bra att liknelsen gick fram🙂 så är det, när tiden är mogen släpper man taget. Och det är nog hela grejen med livet här på jorden, att genom sitt inre arbete kunna lära sig att släppa taget om det som man identifierar sig med, tänker jag. Och det är så skönt när man lyckas.
Starta ny diskussion