Medvetheten om sin egen dödlighet väcker existetiella ångester hos människor. Allt som man gör i sitt liv med stor ansträngning och möda är i slutändan meningslöst. Redan som barn är man medveten om detta, men man tränger bort det i en vrå i sitt medvetande där det inte stör.

För att hantera detta skapar människan en egen typ av mening som sträcker sig längre än ens eget liv och ger en känsla av odödlighet. Ofta genom idén om en egen familj, genom sociala, sportliga och vetenskapliga prestationer, idéer, konstverk eller genom att försöka säkra sig ett evigt liv genom en religiös tro. Det skapar en självkänsla som gör att en individ kan uppleva och betrakta sitt liv som meningsfullt. Man vill inte ha levt, arbetat och lidit på denna planet utan mening, bara för att dö här för ingenting.

Önskan om utmärkelse och unikhet ser man redan hos barn. Man vill vara bäst på det ena eller andra, få beröm av föräldrar, lärare och kamrater. Människor kämpar för att på något sätt vara unika i kosmos, att vara en hjälte, för att vara mer värd än något annat. Barnslig rivalitet förvandlas sedan hos vuxna till en konkurrenskamp, en kamp för att vinna så mycket uppmärksamhet och kärlek som möjligt.

Var och en försöker att vinna det på olika sätt. Den ena satsar på att bli en bra sportlare som vinner mycket, den andra satsar på sitt yrke och att "bli någonting", andra för att bli en uppskattad popsångare eller konstnär och det finns dom som vill bli en ljusarbetare, guru eller liknande. I alla fall en unik människa med speciella egenskaper.

I princip är det samma sorts strävan, egots strävande att få uppmärksamhet och kärlek och för att andra ska betrakta en som unik och som något speciellt. Det ger människor känslan av att ge livet en mening och en känsla av odödlighet. Men vad man än uppnår, så har det ett pris, rädslan för att förlora det objekt som hjälper en att leva i illusionen av att besegra döden.

Vem som har en religiös eller spirituell tro lever i illusionen att vara odödlig. Det finns ju en själ som antingen kommer i himlen eller helvetet eller till en annan dimension, tror troende………….

Man lever i illusionen av att vara skyddad. För att behålla detta skydd måste man anpassa sig genom självkontroll till skyddsobjekten (gud, guider, uppstigna mästare, änglar och annat som man tror på). Man tror att man måste förtjäna kärlek och uppmärksamhet för att behaga skaparen och man är rädd att inte uppfylla dessa krav.

Att gå upp i det större hela, att vara släkt med Alltet, att leva i kosmisk förbundenhet, höjer ens egen existens och ger människan känslan av ett transendent, odödligt värde. Detta är ett försök att undfly dödligheten. Å andra sidan vill människan inte stiga upp eller gå någonstans, utan vara unik och omisskännlig, förverkliga sin strävan efter odödlighet genom unika prestationer. Det driver människan att vilja skilja sig från naturen och överskrida den.

Allt detta ändrar sig genom ett andligt uppvaknande. Men vet hur unik man är genom att ha erfarit sin sanna natur. Man behöver inte sticka ut genom att vara speciell. Man har redan ett värde i Gud och behöver inte förtjäna kärleken från Gud genom position, familj eller aktivitet. Man är älskad utan att behöva bete sig på ett visst sätt för att förtjäna Guds kärlek.