#0:

Jag skulle till och med vilja säga att framtiden aldrig kommer, för när den väl har kommit (vilken den inte gör), så är det det eviga nuet, samma nu där framtiden tänktes fram. Det är en andlig paradox. Därför finns framtiden (och dåtiden) bara som illusioner i sinnet (som du är inne på), som aldrig kommer. Det förblir tankar och föreställningar, i form av bl a minnen och något som aldrig verkligen kommer äga rum.

Sen jag själv började meditera för länge sedan, och fick erfarenheter där, så har rädsla för döden helt försvunnit. Jag vill så klart inte dö i smärtor, men själva döden skrämmer inte längre.😊
Och om inte ens döden är att frukta, vad finns då kvar att verkligen frukta? Tänker att rädslor inte är något av substans egentligen, det är bara knippen av tankar och känslor som kan ge upphov till ångest. Men om man bara ser det för vad det är så kan dessa tankar och känslor komma och gå som allt annat. Kämpar man emot dem, så blockerar man sig bara.

Sen är ju rädsla, och ångest en överlevnadsmekanism främst från hur människan levde förr. Det var sunt att vara rädd för mörker, där kunde farliga djur och kanske även människor gömma sig, det var sunt att vara rädd för en grön orm i djungeln, eller en spindel då de kan döda en på en sekund. Det är sunt att vara rädd för höjder och att köra av vägen till viss grad, det håller en skärpt och från att göra dumdristiga saker. Men när man börjar bli rädd och får ångest för alla möjliga orationella saker, det är ju då det börjar bli osunt. Till exempel är ju många mycket mer rädda för att prata inför en stor publik än att susa fram i 120 km/h på motorvägen. Det är ju en orationell rädsla som nog kommer av att människan inte har hunnit anpassa sig biologiskt sett efter den moderna tiden.

Men på ett mer andligt plan så är ju rädslor något man behöver acceptera och finna sig i, och möta och gå in i som du skriver för att kunna lösa upp dessa energiknutar och blockeringar och på så sätt få en mer fritt flödande "energikropp" vilket resulterar i att rädslor och ångest uppträder mindre orationellt och sällan, som att t ex vara rädd för ett helvete efter döden som aldrig kommer.

#1:

Döden är ju en besluten sak. Det finns inga överlevande. Men människor ser döden som någonting som händer i framtiden och när man är ung ser man den så långt borta, nästan som om den aldrig skulle hända. Man gömmer den i en vrå i sitt medvetande där den inte stör och lever i en sorts omedvetenhet. Men det är medvetheten om döden som gör livet till en medveten tid.

Är man medveten, tänker man som du skrev "Och om inte ens döden är att frukta, vad finns då kvar att verkligen frukta?" T.ex. kan man frukta att döden blir smärtsam eller att man har smärtor i livet. Man kan frukta att bli bostadslös eller sjuk. Men inget är värre än döden och den är som sagt besluten sak.

Så att det inte ska låta alltför paradoxalt kan man också se det så här; På individuell nivå kommer ingen av oss att leva för evigt; vi kommer alla förr eller senare att dö. Men på en djupare, gudomlig nivå är vi alla odödliga.

#2:

Ja🤔 så är det ju. Egentligen så tänker jag om det här med smärtor, att om man väl har dem så finner man sig i det också. Det är bara tanken och rädslan att få dem som kan vara jobbig… Tolle brukar säga, eller fråga; just i detta nu, har du något problem då? Svaret är alltid nej, om man är ärlig, för problemen ligger alltid någon annanstans än i nuet, nuet är egentligen alltid OK.

#3:

Just så 😊

#4:

När min axel var akut, var det jobbigt även utan tankar. Man är trött och vill sova, men det går inte att sova. Man letar efter en liggposition som inte är för smärtsam, men hittar ingen. Sen går solen upp och man har fortfarande inte sovit. Man kan inte ens behandla axeln med reiki, eftersom det inte går att röra axeln utan att det gör ont och smärttabletterna hjälpte heller inte.

Om jag i detta ögonblicket skulle ha tänkt " just i detta nu, har du något problem då?" skulle jag inte ha kunnat att svara nej.

#5:

Så tänkte jag också, efter att jag skrivit förra inlägget. Sen tänkte jag, men är det inte tanken på problemet som skapar problemet?
Men visst, har man väldigt ont så har man, och det kan man ju kalla ett problem, även i nuet

#6:

Jag vet hur jag skapade problemet. Först gjorde jag en rörelse som framkallade smärte. Men jag underskattade saken och städade och skakade ut fårskinnen. Det var nog det som jag inte skulle ha gjort.

Appropå rädsla. Det här dök upp i mitt fb minnes flöde från 2020 som jag då försökte knåpa ihop.
Och jag tänker på den svåra konsten att vara människa -
Som människa tänker jag att egot inom oss dör många gånger under livets gång.

🌿🌿🌿🦋🌿🌿🌿🦋🌿🌿🌿🦋🌿🌿

Du kan väl skriva om rädsla. Var det någon som sa igår. Kanske var det mest på skämt?! Så här kommer det lite tankar för orden stannade kvar. Jag tänkte först Herre G hur då? Rädsla är ju allt och ingenting, som styr det mesta medvetet eller omedvetet.

Så kom då ordet:

Minsta motståndets lag:

Att gå den lättaste vägen.
Att följa hjärtats längtan
Att inte svika sig själv
Att vara tydlig i sin intention
Att vara sann - Mot sig själv
Tvingar oss ut ur våra slutna skal.

I dessa ord som ser så självklara ut.
Där lurar den osynliga skuggan av rädslor som håller oss kvar.

Vi kan byta jobb.
Vi kan byta partner
Vi kan skaffa nya vänner
Vi kan flytta till världens mest avlägsna hörn.

OCH plötsligt upptäcka att Livet går i repris.
Olika händelser, samma sorger och bedrövelser.
Samma svårigheter som tidigare.
Samma tristess och gråa norm över hur livet ser ut att vara.

Vi söker efter kärlek, spänning, uppskattning, bekräftelse.
Vi söker den perfekta partnern
Vi söker allt som får oss att lyfta.

Men vad är spänning och drama om inte en irrationell par dans, som gör mer skada?

Så var i ligger då problemet?
Hos dem, de där andra - eller hos oss själva?

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.
Det bara ser så ut.

När vår längtan talar i inom
ber den om att vi ska lyssna
och uppriktigt ta oss själva i handen
och vara de som vi vill vara.

Och sluta följa den inlärda strukturen av hur omvärlden vill att vi ska vara. Där blir vi som förvirrade höstlöv som kastas hit och dit.
Vilsna i oss själva.

Den rädslan är så självklar - Människan vill inte höra.
Hon blundar med öronen och stänger av.
Hänger sig åt drömmen på ensamhetens inre hav.

Fin dag med er som orkat ta er ända hit.

#6: Jag tror att mycket handlar om smärtans intensitet, dvs när smärtan blir för stark klarar man inte längre av att njuta av stillheten bortom smärtan.

Det här är ett urklipp ur en personlig berättelse från nätet. Det handlar om John Wren-Lewis som hade en nära döden upplevelse och vad som hände med honom efter det:

"I de följande veckorna märkte jag att huvudvärk eller resfeber faktiskt distraherade mig från det nya medvetandet och tvingade mig att vänta tills de hade försvunnit innan jag kunde återvända till det igen. Sedan, när jag hade accepterat att min 'upplysning' måste vara av mycket ringa kvalitet, märkte jag förändringar. Känslan av att vara öppen för detta tomrum baktill i mitt huvud verkade ha spridit sig ner längs ryggraden utan att jag märkte det. Jag märkte att tinnitus (öronkling) som jag lidit av i flera år hade förvandlats från en lätt irritation till en positivt behaglig ljudupplevelse, som jag välkomnade som en gammal vän varje gång den krävde min uppmärksamhet. Sedan kom min första förkylning efter min när-döden-upplevelse. Det var en överraskande upptäckt av hittills okänd njutningsförmåga, en glädje i sensationer i näsa, hals och huvud som jag tidigare hade avskytt.

Samtidigt är jag medveten som aldrig förr att tinnitus och förkylning är biologiska störningar, och jag skulle inte tveka att acceptera ett botemedel för dem, även om jag njuter av dem grundligt i nuets medvetande. En skada eller en skadad kropp framstår fortfarande för mig som en ondska som behöver läkas, men samtidigt, från evighetsmedvetandets perspektiv, som en otroligt härlig dans av atomer eller virvlar i rumtiden."

#8: Tack för det. Djupa tankar som vanligt och en bra påminnelse om att det inte alltid handlar om att byta yttre omständigheter, utan om att våga förändra vårt inre perspektiv 😊

#8:

Fint skrivit.

Det här som du skrev

"OCH plötsligt upptäcka att Livet går i repris.
Olika händelser, samma sorger och bedrövelser.
Samma svårigheter som tidigare.
Samma tristess och gråa norm över hur livet ser ut att vara."

fick mig att tänka på ett textställe av låten "wish you where here" av Pink Floyd:

"We're just two lost souls swimming in a fishbowl, year after year
Running over the same old ground, what have we found?
The same old fears, wish you were here."

Att möta sina rädslor, Att möta sina egna tankekonstruktioner. Illusioner som får vingar, evigt brottandes med sig själv. Planer som smids, som aldrig kommer att inträffa.
Men om det händer så måste jag kunna försvara mig. Men ack så rädd jag är, tänk om man inte överlever. Får stå med näsan i vädret och skämmas.
Utskrattad, du var då mig stackare du är så rädd så. Inte undra på att du är vek och oförmögen, att klara av någonting.
Så fortsätter Illusionen, med ett nytt kapitel.
Evigt klargörande, för att skingra dimman som ligger som ett töcken. Skapandes av sina egna tankar som får liv.
Inte undra på att vissa Illusioner kan skapa verkliga konflikter.

#11: den låten ska jag leta upp. Tror inte att jag hört den. 🤗

#9:

Det var en bra berättelse. Jag tänker också att det kan vara som så, att smärtan kan dölja "det nya medvetandet" som han skriver, men aldrig totalt. Vet ju själv med mig när jag får ont nacke och huvud under längre perioder, hur jag påverkas av det. Men det finns alltid en plats av stillhet inom mig som är opåverkad av till och med smärttillstånd. Men ja, ju mer intensiv den är, destå mer döljer den nog den inre stillheten.

#8, #12:

Fint skrivet av er båda här 😊

#11:

Den låten finns även som en slags cover av Wyclef Jean som jag själv tycker om.

#13:

Här är den. 😊

Pink Floyd är ett av mina älsklingsband.

#14:

Den känner jag inte, men jag tror att ingen kan spela den bättre än Pink Floyd. 😊

Texten är också djup:

So, so you think you can tell Heaven from Hell,
Blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?

And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?

How I wish, how I wish you were here.
We′re just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
Running over the same old ground.
What have we found? The same old fears.
Wish you were here.

#15: Aldrig hört den.

#12: Ja, jag är helt övertygad om att roten till de flesta rädslor är en existentiell rädsla – dvs rädslan för att inte överleva, för icke-existens, för tomheten och den eviga tystnaden. Men om vi bara visste att denna tomhet och tystnad egentligen är vår sanna natur, skulle vi inte vara rädda för den. Om vi visste att vi inte är vårt tänkande sinne, med dess rädsla för icke-existens, skulle denna rädsla inte ha någon chans. Tvärtom, skulle vi förstå att vårt sinne "dör" varje natt när vi sover djupt. Det "stängs" av, men återvänder varje morgon när vi vaknar. Därför tänker jag att det är så viktigt att vi vågar möta våra rädslor, med medvetenhet och förståelse. Genom meditation och självreflektion kan vi upptäcka våra rädslors djupare orsaker och lösa upp dem och även komma till insikt om hur odödliga vi till vår sanna natur är.

#18:

Den kom ut 1975. Kanske det var före din tid? Wish you where here är namnet på både LP´n och låten. Det är min absoluta älsklings LP av Pink Floyd med mästarverk som t.ex. "shine on you crazy diamond". En LP som har skrivit musikhistoria.

#14: Ja, man ska ju heller inte glömma att smärta är kroppens signal på att något inte står rätt till. Det är kroppen som skriker: "hej, här är ett problem som du måste göra något åt" och den skriker och skriker ända tills vi tar och gör något åt saken. Om det hade varit möjligt att ignorera smärtan i inre stillhet så hade vi inte gjort något för att läka det. Så det är kroppens sätt att visa att något inte står rätt till och signaler som vi bör lyssna på, kanske därför vi inte alltid kan förbli i inre stillhet.

#21:

Jo, absolut är det så. Sen finns det ju kroniska smärtor som man får leva med också, men även där är det väl något i kroppen som inte står rätt till. Bara det att vi har svårt att läka vad det nu är, men kanske i alla fall lindra.

#19
Delar helt din uppfattning. 🙂
Vi har ju skrivit en hel del om rädsor på detta forum. Vilket har skngrat dimman, om lättat den på glänt. För det tar sin tid att bearbeta, till sist så.

#8
Du har en förmåga med ord, vilket är en fin ynnest och ett djup i dina texter 🙂

#17
Nu kommer det skrivna låtar också. 🫶

#23: Det är nog ett ämne man aldrig kan skriva för mycket om, det här med rädslor och att det är något som gynnar oss alla 🙂

#24: Tack så mycket
Det har även du 🙂

#26
Mina kråkfötter, men tack ändå.😀

Denna video med Thich Nhat Hanh om rädsla tycker jag passar in i tråden.