#0:

Bra skrivet. Det var ju ungefär detta som Buddha lärde ut också. Han lärde väl ut lidande, men också vägen ut ur lidandet. Och den vägen har ju du visat i detta inlägg här 😊

#1

Tack, Ja Buddha har lärt ut mycket om lidandet och själv har jag nog också skrivit ner många texter om samma sak, men från olika perspektiv och med olika formuleringar 😊

Den här texten som du säkert minns skrev jag på min gamla blogg. Trodde att jag hade postat den här på sajten också, men kan faktiskt inte hitta den. Så därför kopierar jag in den hit nu, i fall om någon som inte läst den än vill läsa den, men det är i alla fall Buddhas läror som jag skrev om och tycker den passar in hit till den här tråden:

Enligt Buddha uppstår lidandet för att vi inte känner till sanningen, eller med andra ord för att vi är okunniga. Vem som inte ser sakernas sanna natur bedömer lycklighet och olycklighet som skilda saker, men för de vise har de samma värde.

När Buddha insåg det här övergav han alla världsliga attityder och åsikter och avvisade beröm och kritik. Om folk berömde eller kritiserade honom, accepterade han det för vad det var, bara världsliga åsikter som inte kunde skaka om honom.

När man klamrar sig fast vid välbefinnande uppstår senare obehag, för välbefinnande är instabilt och när det upphör, börjar obehag. De är två sidor av samma mynt. Efter lycka kommer olycka och efter olycka kommer lycka.

De trevliga och obehagliga känslorna är inget annat än mentala intryck som kallas "världen". När detta förstås har vi insett sanningens sanna natur.

Buddha sa; att ge sig hän åt njutning är att följa tygellöshetens väg och att ge sig hän åt smärta är att följa spänningens väg.

Det är alltså inte meditationens väg, att ge sig hän åt olika tillstånd eller att försöka uppnå mentala intryck som vi gillar och inte heller att ge oss hän åt smärtsamma känslor, utan enligt Buddha är det självobservation och meditation som är vägen.

Vad tänker vi just nu? Vad har vi för oss just nu? Vad händer inom oss i vårt förstånd just nu? Vilket innehåll finns där? Vi måste observera oss själva och vara medvetna om vad som händer i oss i varje ögonblick. När vi övar på detta sätt uppstår visdom. Om ett mentalt intryck som vi gillar uppstår, erkänner vi det som sådant, men lägger ingen vikt eller ger det ingen betydelse. Det är helt enkelt bara godhet. När vi känner oss olyckliga vet vi också att ge oss hän åt smärtsamma känslor inte heller är meditationens väg.

Om vi är kloka, håller vi inte fast i någonting, utan vi låter saker vara som de är. Vi blir bara "den som vet". Även när vi är sjuka eller har smärta ser vi känslan som känsla. Trots att vi upplever de smärtsamma eller obehagliga känslorna identifierar vi oss inte med dem, utan förblir i frid: frid bortom komfort och smärta.

Buddha rådde oss att meditera. Den praktiska erfarenhet som uppnåtts genom övning av meditation är mycket viktig. Att bara veta intellektuellt är inte tillräckligt. Kunskap som kommer från reflekterande självreflektion, när sinnet är i frid och kunskap som kommer fram genom studier ligger långt ifrån varandra.

Inom buddhism skiljer man mellan två typer av frid - Den grova friden och den fina friden. Den frid som skapas av Samadhi är av den grova arten. Här uppstår i tillstånd av frid lycksalighet och vi håller denna lycksalighet för frid. Men glad och olycklig är bara ett par skor i den dualistiska världen av framträdanden som uppstår och försvinner. Om vi håller oss fast vid denna lycksalighet finns det ingen flykt från Samsara. Lycksalighet är inte frid. Frid är inte lycksalighet.

Den andra typen av frid uppstår genom visdom. Här förväxlas lycksalighet inte med frid. När salighet uppstår, garanterar klart medvetenhet att den inte klamrar sig fast. Friden som kommer genom visdom går ut över lycksalighet, för genom visdom inses lyckans och olyckans föränderliga natur, och fastklamrandet upphör. Den frid som sedan uppstår är det sanna målet för buddhistisk övning!

#2:

Ja, den texten minns jag nog. Tycker detta stycke är viktigt:

"Inom buddhism skiljer man mellan två typer av frid - Den grova friden och den fina friden. Den frid som skapas av Samadhi är av den grova arten. Här uppstår i tillstånd av frid lycksalighet och vi håller denna lycksalighet för frid. Men glad och olycklig är bara ett par skor i den dualistiska världen av framträdanden som uppstår och försvinner. Om vi håller oss fast vid denna lycksalighet finns det ingen flykt från Samsara. Lycksalighet är inte frid. Frid är inte lycksalighet."

När man erfar Samadhi kanske man till en början tänker att denna lycksalighet är det som kommer stanna, och när den inte gör det fullt ut kanske man börjar söka till viss del efter att återuppleva denna lycksalighet. Men till slut inser man att det som verkligen stannar är friden, den som varken är positivt eller negativt laddad… Den som bara Är, det man själv Är bakom lycka och olycka.
Och den friden är vi alla, har alltid varit, och kommer alltid att vara… Bara det att den är lite svårare att förnimma och vara medveten om innan sinnets rökridå har skingras.

#3: Ja det var precis det som hände mig efter min kundaliniresning, att jag började att leta efter den lycksaligheten överallt, meditera över den, försöka uppnå den, ansträngde mig hit och dit och bad gud efter att få erfara det igen. Jag vet inte i hur många år, men en dag insåg jag att det inte riktigt är så det fungerar 😄, utan att det är så som du skriver 😊

Det är just vad den är, den andliga vägen. Vi stöter på saker och ting, som får oss att stanna upp. Till man har lärt sig, blivit medveten om sig själv.
Vägen har många hinder, ibland så råkar man ut för ungefär samma sak igen. Ibland kan man riktigt köra fast, det är som att rannsaka sig själv. En kamp mot sin illusion, som vill vrida och vända till sin farvör.
Man slits mellan hopp och förtvivlan.
Tills ljuset bryter nattens mörker.🙂

Ni har alla beskrivit det här så bra att jag inte har någonting att tillägga, vad som är ovanligt hos mig….. 😄

#5: Ja, just så 🙂

#6: 😄

#4: Förstår. Vid min egen samadhi-erfarenhet tänkte jag först att "jaha, kommer varje meditation vara så här nu". Det var så under ett antal meditationer fram över, sen avtog lycksaligheten. Men något år senare infann sig friden i mitt väsen "i stället". Då kunde jag se klart, och visste äntligen hur det låg till. Mitt sinne hade stigit åt sidan, och slutade nu upp att hitta på historier om saken😄
Men ja, under en ganska lång tid saknade man den där lycksaligheten, och man kan längta dit än ibland.

#6:

😊

#9: Det är nog helt normalt, att man längtar ibland 😊Tänker att det handlar mer om hur man hanterar sin längtan, hur mycket man lider av den eller inte och om man bekymrar sig över om man får sakerna man längtar efter eller inte.

#10: så är det nog😊