#0:

Jag skulle beskriva det så här. Ibland drömmer man och vaknar upp ur drömmen ett kort ögonbllick. Sen somnar man om igen och forsätter att drömma samma dröm, som en sorts en klardröm som man är medveten om att det är en dröm.

Ett andligt uppvaknande (samadhi) fungerar på ett liknande sätt. Man vaknar upp ur maya för ett ögonblick och sen fortsätter maya. Men man är medveten om att det är maya. Men det är inte slutet av maya. Illusionen fortsätter ju.

Nu citerar jag vad jag skrev i mitt inlägg "att leva som en krigare":

"En krigare strävar efter oklanderlig handling och vet att vår värld som vi uppfattar den bara är en "beskrivning av världen" och att det finns andra sätt att uppfatta världen och andra beskrivningar. Men han vet också att alla människor är anslutna till denna första beskrivning och att vi måste leva i den. Så denna värld, även om den bara är en dröm/illusion, är fullt verklig."

#1:

Nej, det är ju inte slutet av illusionen. Tänkte mig mer att det är slutet på den som man en gång kände den. Eftersom man nu är medveten om att det är en illusion, så ser man saker lite annorlunda😊 men det är fortfarande illusionen man lever i, som du skriver.

Det är bra skrivet i ditt inlägg som du citerar ur. Det var nog lite det jag ville förmedla med vad jag skrev i #0.
Det funkar heller inte att bara höra någon säga "detta är en illusion" och sen tro på det. Inte förrän man erfar det som inte är en illusion, kan man urskilja vad som är illusion, på nåt vis.

#2:

Just det! Om förståndet hör att det här är en illusion, är det inte samma sak som attt erfare det bortom förståndet. Det som ligger bortom och som är otillgängligt för förståndet kan förståndet bara göra sig föreställningar av som ligger inom förståndets möjligheter och det kan bara bli fel.

#0:

Ja jag brukar ofta beskriva den här världen i mina texter som en dröm som börjar när vi föds och som upphör när vi dör, men som man kan vakna upp ur så länge man lever. Då identifierar man sig inte längre med drömfiguren, utan med sin sanna natur. Hur man vaknar upp är sen en annan fråga. För många handlar det mer om en mognadsprocess där det blir mer och mer tydligt att den yttre verkligheten inte är så real som man någon gång i tiden trodde och för andra kan det vara pga en plötslig insikt som gör att man plötsligt ser igenom illusionen. Alla närmar sig liksom kakan från lite olika håll och kanter och ur olika perspektiv.

Men skulle ändå säga att ju mer man ser igenom illusionen, desto mindre tar man den på allvar, inte som så att man skulle skita i andra och vad som händer där ute, för som du skriver vet man också om att man delar drömmen med andra och att smärtan upplevs som smärta som du skrev, men man klarar av sina egna svårigheter och bekymmer på ett lättare sätt, när man vet att det i slutändan bara är en illusion, som en dröm som man drömmer på natten och som bara varar i ett kort ögonblick om man jämför med evigheten. Det egna lidandet blir liksom mer uthärdligt på något sätt och sen skulle jag också säga, att det inte heller är så viktigt vad som händer och sker där ute i den yttre verkligheten, för i slutändan spelar det ingen större roll om mänskligheten går under eller inte, om man har förverkligat sina drömmar eller inte, om man har skaffat sig kunskap eller inte och vilka spel politikerna där ute skulle spela eller inte. Man orkar liksom inte gå ut dit i samhället och kämpa med näbbar och klor när man förstått att allt bara som en dröm. Men som sagt betyder det inte att man inte bryr sig, för tvärtom börjar man också älska mer när man upptäcker sin sanna natur, gud inom sig, som drömmer denna dröm. Eller det är i alla fall mina tankar kring det hela 😊

#4:

Ja, det var bra beskrivet, så tänker jag också. Det kan nog vara så att alla problem som mänskligheten lider av, uppstår i roten av att man tar den fysiska verkligheten som allt för allvarlig… Bara tänk på alla krig där ute i världen, man krigar om "sin gud", om "sitt land", om att äga det och det. Men tog man illusionen på inte så stort allvar, skulle man heller inte se nån mening att kriga för det ena och det andra, eftersom det på djupet inte är något verkligt beständigt ändå.
Som drömmen på natten förändrar sig illusionen ständigt, inget består, saker, människor, t o m kulturer kommer och går… Det enda som är beständigt är det absoluta, Medvetenheten, vår sanna natur. Det är konstanten i en evigt föränderlig värld… Och om man identifierade sig med denna konstant, i stället för det föränderliga yttre skulle man heller inte ta drömmen som så allvarlig och verklig, och också älska mer, i stället för att hata och förakta… Så som du själv skriver.

#5: Ja så är det nog, att världen hade varit en trevligare plats om folk inte hade tagit den på allt för stort allvar. Det kan låta lite konstigt, men ju mer man tänker efter och själv utvecklas, så börjar man förstå att det verkligen är så 😊

#6: Precis. Jag förstår nog det mer och mer jag också. Det låter lite..om paradoxalt är rätt ord..att man på något sätt bryr sig mer, genom att ta det på mindre allvar. Det låter mer som att man bara skulle flamsa runt, och göra precis det man känner för. Det kanske mer är lite som att ibland får man släppa taget om någon, om man älskar den…kanske får man också släppa taget om världen, den fysiska verkligheten, för att kunna älska den mer också. Men visst låter det lite konstigt🙂

#7

Ja och att inte ta världen på för stort allvar innebär också att man börjar låta andra människor vara ifred och accepterar dem som de är. Behovet av att försöka förändra andra och påtvinga dem sina egna sanningar försvinner när man inser att hela livet som människa på jorden bara är som en dröm. Man hör ju ofta i t.ex, olika new age-kretsar uttryck som "människorna måste vakna upp", annars händer det ena och det andra, och till slut delas människorna in i "vi och dem" Det skapas en uppdelning där "vi" är de goda och "andra" är de onda eller de "sovande" som måste väckas till vilket pris som helst, vilket i slutändan bara leder till konflikter och strider och allt bara för att de tar den yttre verkligheten på alldeles för stort allvar.

#7: + 8:

Roten till det hela är att människorna tar sig själva och andra allt för viktiga. Don Juan sa en gång till Castaneda: ”Så länge du anser dig själv vara det viktigaste i världen kan du inte riktigt bedöma omvärlden. Du är som en häst med skygglappar och du ser bara dig själv, avskild från allt annat.

#9 Ja det är nog så att vi inte bara tar den yttre verkligheten på för stort allvar, utan även oss själva med 😊

#8:

Just det. Det blir som med religionerna, när man krigar för "sin gud" som jag nämnde tidigare. Då ser man ju också sig själv som på den "goda sidan" som måste utrota "det onda". Och det lustiga är att de båda sidorna nog ser sig som "de goda". . . 😄

#9:

Ja, det kanske är den största fällan, att ta sig själv och andra som allt för viktiga.

#11: Ja så är det ju, att ingen ser sig själv vara den som kämpar för det onda, utan det är alltid de andra som är ondskan personifierad 😄

#11:

Om någon tror att han måste kriga för sin gud, måste han tro på en gud som är så klen och svag att han behöver människor för att kriga för honom. 😄

#13:

😂

#7: Nej, det låter inte konstigt alls.
För det är när vi släpper taget
som livet öppnar sig och tar emot oss.

Livets paradoxer

Kanske är det en av de största illussionerna - att om man släpper taget - så bryr man sig inte…..?
Fast faktiskt så blir vi fria!

Och på nått konstigt vis räds mänskligheten sin frihet.

#15:

Just så, fint skrivet😊