Skrev denna text i och med min eget strävande, och saknande av vissa saker här i livet…och efter att ha funderat och mediterat på hur det verkligen ligger till med det.

Det är lätt att tänka att man kommer finna frid när man har fått det eller allt man vill ha, och strävar efter. Så är dock inte fallet. Kanske att man får en känsla av frid ett tag efter att man har fått det man strävar efter, men om inte länge så kommer det något nytt man vill ha. Då är friden som borta igen, och åter utbytt av strävande, och saknande. Detta kan pågå hela livet för somliga.

Men en mer varaktig frid finner man om man helt enkelt slutar sträva efter det man vill ha. När man väl har fått det man vill ha, så är det inte saken i sig som ger frid, utan det faktum att strävande efter något har avstannat tillfälligt.

Till exempel; om man strävar efter och vill ha en partner så kommer inte den egentliga friden och glädjen genom att få den här partnern, utan genom att strävandet har lagt sig för en stund. Om man i stället för att känna saknaden, viljan till något annat (strävandet) ser det man redan har, och nöjer sig med det (slutar sträva efter partnern i det här fallet) så kommer samma frid och glädje infinna sig som om man skulle ha fått en partner. Båda är helt enkelt avsaknad av strävandet, men det ena är oberoende av yttre omständigheter, som till exempel en partner, och därför mer varaktig.
Risken är att om man bara får det man vill, att man vill ha något annat sen. Man kanske vill ha en ny partner, eller bara längtar efter att vara single igen. Det var inte som man hade tänkt sig att det skulle vara, och hamsterhjulet går runt, runt, runt.
Det här gäller förstås allt man strävar efter, en ny ferarri, att bli känd, eller kanske andlig upplysning.

Att sluta sträva efter det man vill ha, är att kliva ur hamsterhjulet, och endast där kan varaktig frid infinna sig.