Hur "vi är"/ en vishetshistoria
Besökaren sa: "Mästare, du måste hjälpa mig." "Jag har nått min visdoms ände." "Hur ser ditt problem ut?" frågade den vise. "Jag har svårt att kontrollera min ilska," sa gästen. "Det är bara hur människorna är: jag ser dem kritisera andra medan de inte alls märker sina egna misstag. Jag vill inte kritisera dem, eftersom jag inte vill vara som dem, men det irriterar mig verkligen."
"Jag förstår," sa den vise. "Men berätta först: Var du inte byinvånaren som nätt och jämnt undkom döden förra året?" "Ja," nickade gästen. "Det var en hemsk upplevelse. Jag gick för långt in i skogen och stötte på en flock hungriga vargar." "Och vad gjorde du?" "Jag klättrade precis upp i ett träd innan de nådde mig. Vargarna var enorma och jag tvivlade inte på att de skulle kunna riva mig i bitar."
"Du var alltså fast?" "Ja. Jag visste att jag inte skulle överleva länge utan vatten och mat, så jag väntade tills deras vaksamhet avtog. Varje gång jag trodde det var tillräckligt säkert klättrade jag ner, sprang till nästa träd och klättrade upp igen innan de kom för nära." "Det låter som en verklig prövning." "Ja - det tog sammanlagt två dagar. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Som tur var hittade en grupp jägare mig så fort jag kom tillräckligt nära byn. Vargarna spreds och jag var räddad."
"Jag är mest intresserad av en sak," sa den vise. "Under den upplevelsen, kände du dig någonsin kränkt av vargarna?" "Vad? Kränkt?" "Ja. Kände du dig kränkt eller förolämpad av vargarna?" "Självklart inte, mästare. Den tanken kom aldrig till mig." "Varför inte? De ville ju inget annat än att bita dig, eller hur? De ville döda dig, eller hur?" "Ja, men… det är bara så vargar är! De var bara sig själva. Det hade varit absurt att känna sig kränkt." "Utmärkt! Kom ihåg den tanken när vi tar hand om din fråga igen.
Att kritisera andra medan de själva inte märker sina misstag är något många människor gör. Du kan till och med säga att det är något vi alla gör från tid till annan. På ett sätt lever de glupska vargarna inom oss alla. När vargarna visar sina klor och närmar sig dig bör du inte bara stå still. Du bör säkert skydda dig själv genom att på något sätt komma bort från dem, om det är möjligt.
På samma sätt bör du inte passivt acceptera när människor går till attack med giftig kritik på dig. Visst bör du skydda dig själv genom att skapa ett visst avstånd mellan dig och dem, om det är på något sätt möjligt. Det viktigaste med det är att du kan göra det utan att känna dig angripen eller kränkt, eftersom dessa människor bara är sig själva. Det är naturligt för dem att kritisera och döma, så det vore absurt att ta illa upp. Att bli arg har ingen mening. Nästa gång de hungriga vargarna i människohud närmar sig, kom ihåg: Det är bara hur människor är - precis som du sa när du kom in."
Det där var en zen historia. I en av Castanedas böcker finns ett ställe med en liknande mening.
Castaneda var tvungen att fly från en puma (berglejon). Här kommer texten, översatt med chat gpt från den tyska boken:
En krigare är inte ett löv i vinden. Ingen kan flytta honom hit och dit. Ingen kan få honom att göra något mot sin vilja eller mot sitt bättre omdöme. En krigare är beredd att överleva, och han överlever på bästa möjliga sätt.
"Denna inställning tilltalade mig, även om jag ansåg den vara orealistisk. Den verkade för mig vara en alltför kraftig förenkling för den komplicerade värld där jag levde. Han skrattade åt mina invändningar, och jag fortsatte att hävda att en krigares inställning inte skulle kunna hjälpa mig att övervinna känslan av att bli skadad eller drabbad av mina medmänniskors handlingar, som skulle vara fallet om jag till exempel blev fysiskt plågad av en grym, ond människa som jag var utlämnad åt.
Han skrattade högt och medgav att exemplet var väl valt. "En krigare kan bli skadad, men inte personligt angripen", sa han. "För en krigare finns det inget personligt angripande i handlingarna från hans medmänniskor så länge han själv handlar i rätt stämning." Igår kväll blev du inte personligen attackerad av lejonet. Faktumet att det jagade oss irriterade oss inte. Jag hörde varken dig svära åt det eller säga att det inte hade rätt att förfölja oss. Trots allt kunde det ha varit ett grymt, ondskefullt lejon.
Men du tänkte inte på det medan du kämpade för att undkomma det. Det enda som betydde för dig var att överleva. Och det gjorde du mycket bra. Om du hade varit ensam och lejonet hade dödat dig, då skulle du aldrig ha tänkt på att klaga eller känna dig personligen attackerad av dess handlingar.
En krigares inställning är inte alls något så udda att den inte skulle vara användbar i din värld som i någon annans. Du behöver den för att befria dig från allt detta nonsens."
Jag förklarade min ståndpunkt: Lejonet och mina medmänniskor var inte jämförbara för mig, eftersom jag visste exakt vilka trick mina medmänniskor använde, medan jag inte visste något om lejonet. Det som attackerade mig hos mina medmänniskor var det faktum att de agerade illvilligt och avsiktligt. "Jag vet, jag vet", sa Don Juan tålmodigt. "Det är inte enkelt att uppnå en krigares inställning. Det är en revolution. Det är den storslagna handlingen av krigarandens att sätta lejonet och vattenråttorna och våra medmänniskor på samma nivå. Det kräver styrka att göra det."
Tack för att du delar detta! Det är ett bra sätt att se det så, och jämföra med ett lejon eller liknande när andra människor beter sig illa och sätter efter en.
Själv har jag faktiskt tänkt lite så med mina störiga grannar. Har inte velat sitta lika mycket på altanen, och går in om de kommer ut, men ist för att vara arg eller ta illa upp av dem så har jag tänkt att det är som att några djur skulle plåga mig. Inte för att likställa grannarna med djur, men på samma sätt som om det var så mycket bromsar eller mygg på min altan, att jag inte vill sitta ute, blir jag inte arg på eller tar illa upp av grannarna, lika som jag inte gör det med myggen, eller bromsarna.
Eller försöker iaf😊
- Redigerat 2024-05-17 16:15 av [snowy00]
#2:
Jag vet vad du menar. Det handlar om att alla är som dom är, både människor och djur och det handlar om att leva med det utan att känna sig personligt kränkt för att de är som de är.
Nu har du ju fått grannar att öva på 😄 och att granska dig själv hur du reagerar, hur du ändrar din syn på saken och hur dina reaktioner förändras med synen.
I en av de senare Castaneda böcker beskrivs en typ av människor som Don Juan kallar "de små tyrannerna". Kanske dina grannar är sådana?
Här kommer en översättning ur boken om vad det är:
"En liten tyrann är en plågoande", svarade han. "Någon som antingen har makt över en krigares liv och död, eller bara plågar honom så mycket att han lämnar hans väg."
Don Juan sa att det finns två undergrupper av små tyranner. Den första gruppen utgörs av de små tyranner som plågar och gör en eländig utan att verkligen döda någon. Dessa kallas "löjliga små tyranner". Den andra gruppen utgörs av de små tyranner som bara är irriterande och oändligt besvärliga. Dessa kallas "tokiga små tyranner"."
För en krigare är dessa människor träningsobjekt och till god hjälp för att besegra sin inre viktighet. Det ger krigaren skärpa att hantera dessa.
Ett citat igen: "När du väl har kommit så långt kommer du att inse vilket effektivt och klokt verktyg det är att använda en liten tyrann till sin egen fördel. Jag säger dig, denna strategi är bara till nytta för att avlägsna självinbilskhet; den förbereder krigaren också för den sista insikten att oklanderlighet är det enda som betyder något på kunskapens väg."
Var tacksam att du har dessa grannar. 😊
#3:
Precis, man för nog försöka vända allt till sin fördel, som också Mooji uttryckte det en gång. Jag får nog ha dessa grannar att öva på, och kanske är de små tyranner😄
#4:
Jag tycker att det är intressant hur olika kulturer ser saker på samma sätt. Shamanism, zen buddhism och neo advaita (Mooji) ser det här på samma sätt t.ex.
#5:
Ja, det är väldigt intressant.