#0: Att fota kan verkligen vara meditativt. Tack för att du påminner oss 😊

#0:

Jag som inte ens har en ordentlig kamera måste hitta på andra saker för min mindfulness. 😄 Eftersom Fata Morganas mobiltelefon gör mycket bättre bilder än min över 20 år gamla digitalkamera, är det hon som är fotografen. 😊

#0
Vilket vackert foto! 😊 Kan tänka mig att det inte bara är kameran, utan även fotografen bakom som lyckas fånga växten.
Nu är jag ingen vidare bra fotograf, så man kan studera och titta på mycket annat i naturen.
Och visst är det en mindfulness, ger man bara sin tid hän och inte rusar på och skrämmer bort allt i sin väg så.

#1:

Ja, verkligen 🤗

#2:

Det finns mycket man kan göra som sin mindfullness😄 egentligen tänker jag att allt man älskar att göra kan bli som mindfulness… Man blir som ett med det man tycker om att göra på något vis.
Mobiltelefoner tar förvånansvärt bra foton nu för tiden…

#3:

Tack så mycket!
Ja, jag vet inte hur många växter jag har fotat med mitt makroobjektiv nu. Och av alla de bilderna så är det nog en eller två som man blir verkligt nöjd med😊
Det räcker gott och väl att bara studera i naturen utan kameran egentligen. En kikare, eller bara ögonen klarar man sig långt med😉

#4: Det var förresten ett jätte vackert foto, i ditt huvudinlägg. Jag bara glömde att säga det innan 😄😊

#0: Härligt, vackert, nyfiket, lyssnande motiv på den bilden 🤗

Väldigt rofyllt foto och jag tycker du beskriver fotograferandet så himla fint. Mindfullness - här och nu.

#5, #6:

Tack till er båda 🤗 kul att ni gillade det.

Jag blev påmind idag hur fotografering verkligen kan få en att bli medvetet närvarande. På vägen till ån där jag tänkte fota kände jag mig trött, och nästan lite irriterad (bl a på att det var mycket lerigare och isigare än jag räknat med, vilket gjorde det tungt att cykla). Jag var alltså inte här och nu, i min irritation, och var nästan på väg att cykla hemåt istället.

Men när jag kommit igång med fotandet, började se bilder och motiv, var det som att jag smälte ihop med motivet av ån, och skogen, och även nuet. På en minut hade alltså alla negativa känslor och tankar bara skjölt av mig, jag kände ett lugn, frid och ett starkt välmående i stället. Det varma kvällsljuset bidrog också till känslan av välbehag och frid.

Och den känslan håller i sig än, nu när jag kommit hem.
Kanske är det en anledning till att jag dras till att fota… 😊 Men allt man gör som man älskar, har ju den effekten på en, skulle jag tro.

#8:

Det kanske också beror på i vilken omgivning som man fotar. Ute i den stilla naturen kan man också smälta ihop med den utan att fota. Men fotar man riktar man kanske mer sin fokus på den.

#9:

Ja, i en hektisk stad kanske man inte har samma chans att smälta ihop med motivet. Men jag tänker att för mig blir det iaf automatisk skillnad där oxå. På grund av att man har ett riktat fokus, och intar den observerande positionen. Man stannar också upp, och betraktar alla detaljer, alla människor osv. Det går nog utan att fota också… Men för mig är det iaf lättare bakom kameran..😊