Ingenting att uppnå
Många tror att ett andligt uppvaknande handlar om att uppnå någonting, att det skulle vara en färdighet att bemästra eller ett övernaturligt tillstånd som ger oss superkrafter.
Många röster finns det där ute som vill tala om för oss hur viktigt det är att förstå det ena och det andra, men om man tror så är man långt ifrån förståelse.
Att vakna upp innebär helt enkelt att se saker som de verkligen är och alltid har varit.
Det handlar inte om tillagd kunskap, utan om att återvända till ens egen natur, att befria sig från något som ursprungligen inte var ens eget. Därför finns det ingenting att uppnå och ingen kunskap som tar oss dit.
Hittade en vacker dialog mellan Buddha och hans elev, som betonar den inre transformationens centrala budskap och att släppa loss begränsningar:
En elev frågar Buddha: Vad har ni uppnått genom er praktik?
Buddha svarar: Jag har inte uppnått någonting genom det.
Eleven, förvånad: Menar ni allvar med det? Man gör väl något för att uppnå något?
Buddha, leende: Jag har inte uppnått något, men jag har förlorat mycket genom det.
Eleven: Vad har ni förlorat då?
Buddha svarar:
Jag har förlorat vrede, pessimism och bekymmer.
Jag har förlorat girighet, hat och förblindelse.
Jag har förlorat egoism, intolerans och okunnighet.
Jag har förlorat rädslan för ålderdom, sjukdom och död.
#0:
Ja, det var därför som U.G. Krishnamurti sa till folk som kom till honom, att han inte kan ge dom någonting, utan bara ta ifrån dom någonting.
I början på en andlig väg är det normalt att tro att man behöver uppnå någonting, för egot, den falska identifikationen, tänker på det här viset och har ingen aning om människans sanna natur. När man väl har kommit till insikt genom att erfara vad man är, vet man att man redan är det som man förskte att uppnå.
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0
Allt har sin tid, så även den andliga vägen.
Dörren står öppen, vad väntar man på?.
Att släppa taget är inte så lätt, med allt vad man byggt med.
Där ute finns rädslan för det okända man själv skapar, illusionen.
Att släppa taget,så lätt att tala om.
Men ack så svårt., att släppa taget.
- Redigerat 2024-04-28 16:11 av [SolaH]
#2: Ja så är det, lätt att tala om, men svårt att följa. Men med tiden går det lättare. Som du skrev, tar det sin tid 🤗
#3
Ja, och sen så är det en mognad.
Liksom att man tar ett steg åt gången för att skingra den självskapande dimman.
Kom att tänka på den bilden på flickan som vandrade i dimman. I ditt inlägg om illusionen maya. Som symboliserar även det här inlägget🫠
- Redigerat 2024-04-28 18:25 av [SolaH]
#4: Precis 😊
#0:
Just det. Det man upptäcker är att man alltid varit där, att det man alltid erfarit på insidan bara vuxit och övertagit allt det andra. Som en slöja som lyfts, av skräpet som inte var ens eget. Man blir på ett sätt obetydlig, men samtidigt ofantligt betydelsefull. Man ser sig inte längre som speciell, eller särskilt viktig😊 man vaknade bara upp ur drömmen att man var något annat, till ens naturliga ursprung och djup, av bara varat.
#6: Ja det var också bra sagt 😊
- Redigerat 2024-04-29 17:33 av FataMorgana
#6: Så fint beskrivet 🤗
Att upptäcka : Jag har alltid varit Här.
Jag var blind - men nu ser jag.
Är en mening som dyker upp i huvudet på mig nu.
Det stora i det lilla - Det lilla i det stora.
Blev alldeles varm i hjärtat.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#8:
Tack rore!🤗🙂
Starta ny diskussion