Buddha och demonen / En vishetshistoria
Hittade en till vishetshistoria, också skriven av Mingqing Xu.
En gång i tiden fanns det en känd målare som ville måla en bild av en Buddha och en demon. I sin jakt på modeller besökte han en gång ett kloster och upptäckte en munk med en så imponerande aura att han bjöd in honom att tjäna som modell för sin Buddhamålning. Målningen blev lyckad och fick stor berömmelse; målaren såg den som sitt livs verk. Han belönade munken med en stor summa pengar som tack.
Nu började det nästa projektet: att måla en demon. Målaren sökte på många platser efter människor som såg onda ut, men ingen imponerade verkligen på honom. Till sist, i ett fängelse, fann han en fånge som passade hans vision. Men när han uttryckte sin avsikt brast fången i tårar. På målarens förvånade fråga förklarade han: "Kommer du inte ihåg mig? Du anlitade mig som modell för din Buddha-målning för en tid sedan!" Målaren blev chockad: "Hur är det möjligt?! Du hade en så god, fridfull aura! Varför ser du nu ut som en demon?!"
"Det är du som har gjort mig till en demon! Efter att du gav mig så mycket pengar kunde jag inte motstå frestelsen och gav mig hän åt alla möjliga nöjen. Pengarna tog slut efterhand, men jag hade vant mig vid det lyxiga livet. Jag hade drivits så av mina begär att jag blev kriminell och hamnade slutligen i fördärvet."
Otroligt hur snabbt en människa kan förvandlas. Så svag är människan inför frestelser, och så stark är begäret! Målaren ångrade sitt verk och slutade sedan att måla.
#0:
Mina tankar till den här historian är, att munken som hamnade i fängelset själv är ansvarig för sina gärningar. Om han lägger skulden på den som gav honom pengarna, tar han inte ansvar för vad han gör.
Redan när han hade den goda och fridfulla auran, hade han frestelsen i sig, men den kom inte till uttryck för det fanns ingenting som frestade honom. Han var inte medveten om sig själv. Han skulle kunna ta den här erfarenheten som anledning till att bli medveten om sig själv. Men så länge man skyller på andra är man långt ifrån.
"Men så länge man skyller på andra är man långt ifrån."
Kanske det var just därför, han förvandlades från en Buddha till en demon?
#2:
Han hade redan "demonen" i sig. Det behövdes bara en frestelse för att aktivera den.
Det är därför som ett munkliv i ett kloster inte är en andlig väg. Man är isolerad från allt som skulle kunna väcka de "inre demonerna". Därför blir man inte medveten om dessa. Är man inte medveten, kan man inte förändra någonting.
#3: Det var ju ett bra svar 😊
Tack! 😊
#1: 🙏! Mina tankar landade där också.
När vi inte ser - Då är vi blinda - i blindo famlar vi. Men vi ser det sällan eftersom vi då tror på våra egna idéer om hur det är.
Det gör ont när knoppar brister.
När insikterna tränger igenom
Innan acceptansen befriar oss
från - dumheten.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Denna historia var klurig och djup.
Målaren som fann sig själv.
Det konstnärliga var en förlösande uttryck för att hitta sitt inre.
Den Gudomliga och den demoniska delen, är en spegling av honom sig själv.
Såsom Tankar, drömmar och mål.
Så landade jag i berättelsen.
- Redigerat 2024-04-24 19:24 av [SolaH]
#7: Det var en djup och fin tolkning 😊
#6:
Ja, det är lättare att se sådana här saker på andra än på sig själv.
Starta ny diskussion