Jag har läst liknande citat.

Men jag håller helt med, tankar går inte att lita på. De säger ju både det ena och det andra, sådant som verkar stämma, och sådant som inte stämmer. Det kan komma de mest konstigaste av tankar i mitt huvud ibland, som jag varken tror på eller står för. Det är det som är så bra med meditation… Där observerar man ju och får distans till sina tankar, och inser hur dumma de flesta av dem är.

Jag tänker (😄) att tankar bara är döda, död "materia". De är som sinnesobjekt som bara uppstår, går förbi, och försvinner. Och eftersom de bara är som ting, så är de heller inte levande (=dumma). Tvärt emot rent medvetande som är helt utan ting och objekt (..som tankar) i sig. Men egentligen genomsyrar medvetandet allt, även döda ting som tankar…. Så det är också paradoxalt på nåt sätt.

Men ja, tankar skapar nog allt elände på jorden, tyvärr.

#1:

Ja i meditation är allt så enkelt, så enkelt att samtidigt ha distans till sina tankar som man är medveten om deras dumhet, men sen så här i det vardagliga livet, när man har mycket stress och en massa ärenden att uträtta, eller när man är på utbildning eller på jobb och inte längre är lika meditativ, så tror man plötsligt på sina tankar igen, på något konstigt sätt. Jag vet inte hur många gånger jag tutade i mig under min utbildning, att det här kommer jag inte att klara av och nu efteråt förstår jag inte alls varför 😄

#2:

Så är det nog. Det är nog lika för mig när jag utsätts för stress, eller om jag hamnar i psykos exempelvis. Då tror man på sina tankar igen.

Men det verkar vara en bra insikt du fått i alla fall.

#3:

Tja, det får helt enkelt tiden utvisa om denna insikt ledde någonstans eller inte 😄 Men annars är det som ett evigt växlande kretslopp det här, att den ena stunden inte identifiera sig med sina tankar, för att i nästa stund identifiera sig med dem. Men vad kan vi annat göra, än att fortsätta meditera och fortsätta observera oss själva? Tids nog börjar vi att tro mindre och mindre på våra tankar, tänker jag 😊

#4: Väldigt fint och klokt skrivet.🤗

Det är ju inte alls lätt det där. För vi är som vi är - tills vi upptäcker att något annat finns och ifrågasätter det som är.

Det är därifrån vi kan förändra oss och växa ur de invanda försvaren eller skalen vi bär med oss.

Asså, jag återkommer helatiden till tanken på det levande livet och meditation. Det för oss frammåt i medvetenhet… Eller vad vet jag?

#4:

Precis. Jag kom just ihåg när jag jobbade och var så otroligt rädd att göra något fel😄 hade en inre tanke och föreställning vad som kunde hända… Det var just innan jag blev sjukskriven. Säkert hade inget av det där jag var rädd för hänt, och om det hände hade inte världen gått under för det. Men det var en så stressande tanke att jag inte längre kunde jobba där.
Lika med tvångstankar (det ovan kanske var en form av tvång det också). Det är ju också ett knippe tankar och föreställningar man är rädd för, sådana som sällan eller aldrig blir verklighet ändå.
Men som du säger är det nog så i livet, att man i ena stunden identifierar sig med, tror på och är rädd för sina tankar, för att i andra stunden vara helt fri från det. Men det kanske är hela grejen, att medvetandegöra och se allt detta med andra ögon eftersom.😊

#5:

Ja så skulle jag också säga, att det för oss framåt i medvetenhet. Men kanske inte alltid så snabbt som man önskar och vill, och därför behövs det nog också en stor portion tålamod.

Även om vi upptäckt att något annat finns, kan det också hända att man glömmer bort det som man upptäckt och att man får upptäcka det igen flera gånger. Så det är inte alls lätt det här.

Tack 🤗

#7: Jo, men absolut är det så. Ett steg fram två tillbaka. En ständig återupprepning. Grejen är väl att man blir aldrig klar.

Nu mer så tror jag inte det är meningen heller,alltså att bli klar och fullärd -

Och jag tänker också att det där med att bli snäll med sig själv och att ha överseende, är så väldigt viktigt på den jordiska resan.
Men också så väldigt, väldigt svårt.

#6: Då kanske det också är en form av tvångstankar jag själv har lidit av? För jag kan känna igen mig i att vara så rädd för att göra fel, att det hindrat mig från både det ena och det andra. Men jag vet inte riktigt var gränsen går mellan vanliga tankar och rädslor och mellan tvångstankar? Men i alla fall känner jag igen mig i det där. Det är nog bra medvetandegöra allt det och att börja se det med andra ögon 🤗

#8: Ja så är det nog, att vi aldrig blir helt så klara och fullärda. Att vara snäll med sig själv är också viktigt. Bra att du påminner oss om det 😊

#10: Påminner mig själv om det också 😉

#9:

Psykologen jag pratade med under autismutredningen funderade om min rädsla av att göra fel, och de höga kraven på mig själv kan ha med tvång att göra eftersom jag lidit av tvångstankar från och till sedan tonåren. Och jag tänker att det ligger nog något i det.
Men jag vet inte riktigt var gränsen går mellan en tvångstanke och en vanlig tanke🤔 men om vi säger en typisk tvångstanke och handling är ju att trycka på en lampknapp upprepade gånger, och gör man inte det kommer rädslor och ångest för att något dåligt ska hända. Det går ju att likna till tanken att gör jag inte allt rätt och perfekt så kommer rädslor och ångest för att något dåligt ska hända. Så de är nog inte helt olika varandra, men jag är ju långt ifrån expert på det😊

Vi får nog påminna oss också om att inte himlen ramlar ned på oss om det blir lite fel, och om man inte gör allt perfekt🤗
Vara snäll mot en själv, som rore är inne på…Men det är inte alltid helt lätt.

Man måste inte göra allt rätt. Man måste inte vara perfekt. Man måste inte ställa höga krav på sig. Det räcker om man gör sitt bästa.

#13:

Så är det ju egentligen.🙂

#12:

Sådana rädslor har jag också kämpat en hel del med här i livet, rädslor att något dåligt ska hända om jag inte gör allt rätt och perfekt. Så vi är nog ganska lika där och verkar ha liknande problem att jobba med.

Jag minns när jag gjorde en utbildning inom vården när jag var yngre och hur rädd jag var när jag skulle ut på praktik. Jag var så rädd att det ofta slutade med att jag fick sjukskriva mig pga ångest och sömnlösa nätter och med sprängande huvudvärk. En gång skrev en läkare ut sömnmedicin just mot detta och sa att jag skulle prova ta en, en halvtimme innan läggdags och om jag en timme senare inte har somnat, så ska jag ta en till. Det borde få mig att sova som en stock menade han. Sagt och gjort, tog jag en, efter en timme hade jag fortfarande inte somnat, så därför tog jag sen en till. Ett par timmar senare låg jag på soffan och hallucinerade, men utan att sova ett blund. Fick sjukskriva mig även då 🙄

#15:

Ja, det känner jag mycket väl igen mig i. Har tänkt att om jag jobbade inom vården och kanske folks liv och hälsa hängde på att jag gjorde saker rätt, så ja, det skulle nog inte gå.🙄

När jag hade stora insomningssvårigheter för ett tag sedan hjälpte ibland inte en stor dos sömnmedicin mig heller. Jag var ju vaken två nätter i streck ett par gånger, och sista gången fick jag en mindre psykos av det.

Det är ju svårt det där, eftersom det verkar vara nåt "automatiskt" som startar i kroppen och hjärnan och skapar dessa rädslor. Säkert sådant som ligger i det undermedvetna. Så det är inte alltid helt lätt att jobba med heller, men det går absolut.😊

Kanske är det nåt mindre "trauma" från barndomen som ligger där under ytan och skapar dessa rädslor. Tänkte så när jag såg en till dokumentär om psykadelisk medicin och så igår på SVT Play, där de återupplevde trauman som de helt glömt bort under "medicinruset". För vissa var det t o m så jobbiga saker att de försökte ta livet av sig efter behandlingen😐 så ibland undrar jag vad som ligger där i ens undermedvetna som man helt förträngt.
Men intressant är det ändå, även om det är obehagligt på samma gång.

#16:

Ja det var just sådana tankar som fick mig att bli mer och mer rädd under min utbildning, tankar som; "Tänk om jag ger fel medicin", "Tänk om jag tappar patienten på väg till wc, så att hon eller han slår sig illa och dör" osv…

Det är faktiskt som du skriver, som om det skulle vara något automatiskt som startar i kroppen som man inte kan göra någonting åt. Ja svårt är det här.

Ja huuu, vem vet vilka trauman som gömmer sig i det undermedvetna. På tal om det, så undrar jag hur nödvändigt det är att ta fram allt det, för att kunna läka på riktigt? Jag menar folk verkar ju kunna leva i frid och harmoni ändå, så som Tolle och många andra.

#17: Nu är ju jag ingen expert i ämnet öht. Det jag vet är att de trauman som kommit upp till ytan hos mig. Har behövt komma upp - för att kunna läkas och lämna.

Det har liksom pockat på.
Sen verkar det som om personer som vuxit upp i traumatiska miljöer - inte riktigt fattar vidden av problemen det skapar, eftersom det är normalt och inget som ifrågasätts.

Sen när det väl börjar röra på sig där inne ikroppen * det liksom puffar och knuffar runt* så skapas det ju alla möjliga känslor som inte riktigt går att förstå sig på till en början och som faktiskt kan upplevas som skrämmande.

#18:

Jo, det har ju kommit upp en hel del för mig med, men tänker på allt det som kanske fortfarande finns kvar där i det undermedvetna. Jag vet ju inte om jag har lust att pröva ut psykedelisk medicin bara för att försöka återuppväcka eventuella förträngda traumas 😄

Det som har kommit upp tills nu, har ju liksom bara pockat på och gjort sig synligt av sig självt eller mer som en följd av att jag har jobbat på mig själv. Men jag har ju ingen aning om vad som ännu gömmer sig i mitt undermedvetna och hur man kan hämta upp det till ytan bara så där. Vem vet om där finns något som är så förträngt att det har svårt att komma upp till ytan.

Fast det kanske är som med det som redan kommit upp, att resten också kommer upp när tiden är mogen för det och att det bara är att fortsätta ha tålamod och att observera sig själv och meditera 😊

Att bli medveten om trauman är det första steget. Det andra steget är att förstå dom. Det tredje steget att observera sig själv när rädslorna dyker upp och bli medveten om.att det här är egentligen irrationella rädslor. Sen brukar sådana rädslor avta i takt med att man läker.

#19:

Man behöver inte "hämta" upp dem till ytan om man är initierad i reiki, eftersom reiki alltid "arbetar i bakgrunden" och tar fram sakerna när man är mogen att ta itu med dom. Det är bara beredskapen att ta itu med det som kommer fram som behövs och förtroendet i den gudomliga energin.

#19: Jag har alltid förlitar mig på att det som kommer upp, kommer när det ska eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag är alldeles för rädd för piller svampar psykedeliska övh.
För vem vet vad som dyker upp och om man faktiskt klarar av att hantera det?
Kroppen har sitt sätt och sin väg att vägleda det så kallade viljestyrda mindet eller vad jag nu ska kalla det.

Och det är väl där i som rädslorna vaknar till liv och påverkar våra val.

#22: Då är det väl bara att fortsätta som nu och förlita sig på att allt sker när det är meningen att ske 😊

#23: Ja, det gäller ju bara att komma ihåg det då, där I stunden…..När livet gungar 😅

Intressant diskussion ni har.

I den här dokumentären var det en som hade fått PTSD efter händelserna i New York den 11 september. Han hade provat andra behandlingar som inte hjälpte. Men när han var med i studien om psykadelika så blev han efter det helt återställd och "fick livet tillbaka". Men han var också en av de som gjorde ett självmordsförsök efter behandlingen. Han gick ned i vattnet så det var över huvudet, men kände då att "det inte var hans tid att dö" och gick upp igen.
Så ja, jag vet inte det här med psykadelika heller. Om det blir så jobbigt att man riskerar självmord är ju inge bra, men fördelen är ju att man verkar bli helt återställd från vissa åkommor i längden.
Det var lite annat med "magiska svampar" som medicin dock verkade det som. Det läkte depressionen, men verkade inte som någon försökte ta självmord som biverkning, eller så…

Nåväl, jag tror också att dessa saker kommer till ytan helt naturligt när man mediterar, använder reiki, och observerar sig själv. Så vi behöver nog inte psykadelika och "magiska svampar" för det som tur är😄
Jag blir bara lite fascinerad av själva grejen, hur bra det verkar få folk att bli återställda på så kort tid…

#24: Det är ju det som är det svåra 😄

#25:

Ja det är lite det som också gör mig så fascinerad, hur bra och fort det verkar gå och då kan jag förstås inte låta bli att själv börja drömma efter så snabba och bra resultat 😄 Men man kan ju se det som en genväg och att det är bättre att ta den mer naturliga vägen.

Så nä, bara för att jag funderar och drömmer mig bort, så betyder det inte att jag verkligen skulle anmäla mig till sådana behandlingar. Dessutom tror jag att det finns människor där ute som behöver det mer än mig, som det är till mer nytta för, som t.ex för den med PTDS som du skrev om. Det måste ha varit fruktansvärt och verkligen gett ett trauma att ha varit med om den 11 September. Om sådana behandlingar kan hjälpa dem (utan att de begår självmord), så är det ju jätte bra, men själv håller jag mig till Reiki och Meditation 😊

#27:

Jo, precis, det är väl om det verkligen behövs. Annars är nog den naturliga vägen den bästa, utan dessa genvägar, som du så klokt skriver😊

#25: Jag tror jag såg det programmet, eller iallafall fall ett liknande.
Och jag blev faktiskt impo eran av vad det kan hjälpa till med…

#29:

Man blir det. De beskriver det ju som ett paradigmskifte inom psykiatrin, ungefär. Men man kanske inte ska ropa "hej" alldeles för tidigt.🙂