Hittade ännu en till vishetshistoria av Osho, som jag bara ville dela med mig av:

Detta är historien om en zen-elev som blev utkastad av sin mästare. Under många år hade han mediterat, svarat på koans och fått stryk om och om igen, och han hade vant sig vid det, och ingenting hände…

En dag, när han precis skulle gå in, stängde mästaren dörren. Eleven sa: "Jag har ju inte sagt något ännu!" Mästaren svarade: "Du bör verkligen inte komma hit längre. Gå dit du vill …" Naturligtvis tänkte eleven: "Den bästa platsen för mig kommer att vara hos mästaren mitt emot, som lär andra saker."

Han gick över. Mästaren där såg honom i ögonen och sa: "Gå hellre tillbaka till din gamla mästare; han har mer medlidande med dig. Han har slösat arton år med dig - så mycket medkänsla skulle inte jag ha. Gå bara tillbaka! Om han stänger dörren betyder det inte att han inte vill svara dig: Det är hans svar. Sätt dig utanför hans dörr, blunda och sitt bara där. Gå bara tillbaka."

Och eleven gick tillbaka, satte sig utanför mästarens dörr och blundade. Hela natten gick. Tidigt nästa morgon öppnade mästaren sin dörr, och där satt eleven så salig, så fridfull, att mästaren, som just skulle ta med en blomsterbukett till Buddhastatyn, strödde sina blommor över elevens huvud. Då öppnade eleven ögonen och sa: "Vad gör du? Det är ju Buddhas blommor!" Mästaren svarade: "Buddha behöver inte blommor idag. Jag fann en levande Buddha på min dörrtröskel. Kom in. Var har du varit alla dessa år?" Han sa: "Var? Jag har varit här i arton år. Har du glömt det? Det var ju bara igår du kastade ut mig!"

Mästaren sa: "Jag var tvungen, för jag visste precis att du omedelbart skulle springa till klostret mittemot - och att mästaren där borta skulle avvisa dig. Du är en sådan dyster typ, och jag tar bara dystra typer och gör Buddhor av dem! Så det fanns inget att frukta. Oavsett var du hade gått hade du blivit skickad tillbaka igen.