Det är ingen skillnad på en dröm och ditt vakna tillstånd. Det enda som gör det till en skillnad är sinnet (det du troligtvis oftast identierar dig med pga att din medvetenhet är i tankarna)

Just nu är du i "illusionen" och har själv satt dig där, men att tänka på den är att tänka på illusionen. Allt du tänker är illusionen. Så börja med att vara tyst tills du lägger märke till vad du tänker på, sen när du lägger märke till vart tankarna vandrar så stoppar du de från att vandra.
Så lämnar du sinnet. Dvs, du bryr dig inte längre om alla intryck som det tar in.
Efter detta kan det vara bra att fokusera på en sak, t.ex en ljuslåga till en början, lägg märke på vad du fäster dig vid, bli ett med den.
Börjar sedan ögonlocken bli tunga så låt de falla ner av sig själv, du behöver inte forcera någonting.
Därefter kan du börja lyssna på dina andetag, istället för att lyssna på allting annat så lyssna på dig själv.
Du kommer märka att du kanske aldrig hört så mycket ljud som när du ska komma till fullständig stillhet, och du kommer också märka att du inte behöver göra någonting med Tankar som dyker up, och inte heller med några känslor.
Det kommer vara som en del av allting som passerar revy.

Bara låta allting vara, och blicka djupt in i mörkret, in i ingentingheten.

En dag när du gör detta kan det komma ljus som först i blixtar som sedan stadgar som ett blått sken/en blå flamma, när du smälter dig ihop med detta behöver ingenting mer sägas till dig.

Så finner du din själ, kalla det vad du vill! (Medvetandet alltså, inte en enskild själ)

Du observerar hela tiden
Mellan två tankar finns du.

#1:

Jag försöker ju inte att fly undan illusionen, för då skulle jag behandla den som om den vore verklig. Det är inget fel att fundera över den och granska den på ett vetenskapligt sätt. Det är intressant och i shamanska läror är det en viktig del att lära känna illusionen (kallas tonal inom shamanism) för att röra sig i den på bästa möjliga sätt.

Det är inte viktigt vad du sysslar med inom illusionen, var du just är i dina tankar. Viktigt är bara med vilken medvetenhet som du gör vad du gör. Den största delen av livet är vi faktiskt sysselsatta med illusionen. Vi har en kropp att ta hand om, vi måste jobba och planera för att leva. Kunskap om illusionen är viktig.

Det är viktigt att veta vad man äter, att lära om hälsa och sjukdom och att även ha ett liv som tillfredställer. Att fundera på existensen / illusionen håller hjärnan tränad och skapar kunskap. Man kan intressera sig för vad som helst. Jag intresserar mig för väldigt mycket i livet och vetenskapen är en del av det.

Det är intressant att förbinda "det andliga" med vetenskap och om det intresserar dig, ta och googla efter klipps av Amit Goswami och quantum spirituality.

Teknikerna som du föreslår….. i all ära, men det är just strävandet, fokuserandet och sånt och tron att hitta svaret i tekniker som upprätthåller den inre dialogen och som skapar oväsen i sinnet. Ta gärna och läs Fata Morganas nya huvudinlägg "kontrollerad tystnad eller okontrollerad tystnad".

Sådana tekniker kan vara bra för att öva fokusen, som behövs t.ex. för distanshealing. Även när jag gör tummo meditaion använder jag mig av fokusen. Det blåa ljuset som du talar om kom hos mig helt av sig själv. Jag hade bara syftet att sända distansreiki till någon som svävade mellan liv och död. Det var ingenting som jag försökte att trigga fram med någon sorts teknik. Även mina samadhi erfarenheter kom helt av sig själva, utan att jag gjorde någonting själv.

Att erfara samadhi betyder också att erfara att vi inte har någon personlig själ att finna, eftersom det inte finns separation utanför illusionen, dvs. i enheten. Det finns bara en enda stor själ som vi alla är en del av. Att erfara samadhi betyder att erfara sig själv som den stora själen.

#1:

"Så börja med att vara tyst tills du lägger märke till vad du tänker på, sen när du lägger märke till vart tankarna vandrar så stoppar du de från att vandra."

Jag skulle säga att det är svårt, om inte omöjligt att stoppa sina tankar🙂 det är heller inte nödvändigt. Bättre att vända blicken inåt, så stannar de av sig själv, helt naturligt, spontant och okontrollerat.

#3:

Just det! Att försöka att stoppa sina tankar är ett "görande". Att ha ett syfte är alltid ett görande. Först när man nte har ett syfte är det "icke görande".

#4:

Ja, det har jag skrivit förr, men det var inte förrän jag släppte fokuset i meditationen som den började fungera riktigt bra för mig. Att fokusera är ju också ett görande. Det tog mig 10 år av att ha mediterat från och till för komma till den insikten. De flesta lär ju ut något slags fokus i meditation… Den enda meditationsform jag stött på som avråder en från att fokusera är TM. Men jag kom också fram till det på egen hand innan jag började med TM efter mycket (försökande) till att meditera ordentligt. Därför tipsar jag ibland folk att släppa fokusen i meditationen eftersom man annars kanske aldrig kommer på själv att prova.
Och det är ju ungefär samma med att försöka stoppa sina tankar. Det känns egentligen som ett slags "nybörjarmisstag" som många kanske fastnar i för alltid, eller under väldigt lång tid.

#5:

"Knepet" är att meditera utan någon sorts syfte, utan förväntningar och utan att försöka att uppnå någonting.

#6:

Det är också ett knep.