Om den personliga härdsmältan
Blev just inspirerad av denna fina text som jag hittade här på sajten och skrev ett eget inlägg om saken: Den personliga härdsmältan Behöver lite annat att tänka på än på mina prov just nu och det som brukar hjälpa mig bäst är att skriva texter om det andliga, men inspirationen är inte den bästa just nu, så ni får hålla till godo med denna upprepning 🙂
På den andliga vägen kan det vara lätt att tro att vi ska samla på oss kunskap om filosofi, religioner och andliga traditioner, samt behärska komplexa teorier och tolka symboler.
Men i själva verket är Andlig utveckling inte en resa av tillägg, utan av avlägsnande. Det handlar inte om att lägga till sig nya kunskaper, utan om att skala av sig alla de lager av illusioner som vi har byggt upp kring oss själva, om Gud och det andliga.
När vi når den punkten av total avskalning, uppträder den personliga härdsmältan – ett intensivt ögonblick där allt vi trodde oss vara och veta brinner upp och blir till aska.
I detta ögonblick försvinner alla koncept om livet efter döden, karma och återfödelse och till och med vår uppfattning om tid och rum går upp i rök.
Det inte längre möjligt att hålla fast vid några föreställningar om en personlig och fast identitet eller om en linjär och rumslig förståelse av tillvaron.
Det är då vi inser att det aldrig kommer att finnas en ankomst till den plats vi föreställde oss att vi skulle nå, för den personen som vi trodde oss vara existerar inte längre. Det så kallade "jaget" visar sig vara en illusion.
I denna förbränning av självet finns en enorm frihet. För när allt reduceras till aska, öppnar sig en skimrande klar och obefläckad medvetenhet.
Vi befrias från bördan av ett jag med dess förväntningar och föreställningar och kan omfamna evigheten bortom tid och rum.
Det är i förintandet av det kända som vi finner vägen till det okända och i förlusten av självet som vi finner vår sanna natur, obegränsad och fri.
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inget fel med upprepningar, man behöver påminna sig själv flera gånger.😊
Alla klädesplagg som man lagt eller för den delen som man kan komma att lägga på sig.
Livet är en lång lära, plagg som man tagit av. Dvs. den känslan av sårbarhet som man infinner sig i, förståelse, förlåtelse som kommer skingrar illusionen.
Det känn som att livet har gått i stå länge och väl. och känslan är som att man har klätt på sig andra plagg igen, utan att man reflekterat på det.
Liksom livets lärdom i repris.
#1:
Ja det är så lätt hänt att vi klär på oss andra plagg igen och även samma plagg som man trott att man redan tagit av sig, kan snabbt råka vara på igen. Det är en påminnelse om att livet är en ständig process av lärande och mognad och därför behöver vi nog påminna oss själva om viktiga lärdomar flera gånger för att de ska förankras djupt inom oss 😊
#2
Tack, då var jag inte ensam som kände så. 🙃🙂
Kommer att tänka på Mooji, Tolle, m.fl. som ofta upprepar sig. Men det finns egentligen inte så mycket att orda om, inom det andliga, eftersom allt handlar om att erfara "sin sanna natur", sen går nog resten per automatik.
Jag ser heller inte därför att det är något fel med upprepningar…😊
Det var i alla fall lite detta jag tänkte på förr, när jag skrev att personen måste gå genom den andliga/psykologiska döden för att vakna upp. Det är nog ungefär lika med "den personliga härdsmältan", som du skriver om här, FataMorgana.
#3: Nej, det är du absolut inte ensam om. För mig går det ungefär så här, som i den här självbiografin, av en författare jag inte minns namnet på: 😄
Jag går gatan fram.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag trillar ner i det.
Jag är vilse… Jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet innan jag hittar ut.
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag trillar ner i det igen.
Jag kan inte tro att jag har kommit till
samma ställe, men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid för mig att hitta ut.
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag trillar ändå i… det är en vana
men, mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig ut meddetsamma.
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.
Jag går en annan väg
#4: Så är det nog 😊
#5: Ja, den texten beskriver nog det mesta och sanna om livets vägen och potthålen.😊
På tal om ensamhet, så är det här jättebra forum (har nog nämnt det förut).
Där vi kan dela med oss,🤗 På hemmaplan är det ingen annan som jag kan dela med just den här typen av upplevelser tyvärr.
Så tur att ni finns.💚
#4: Så kan det nog vara.
#7:
Tack! 🙂 Det var fint att läsa. 🙂 Det är vårt syfte med den här sajten, att vara ett alternativ till de många sajterna där det pratas om uppstigningar och där samma gamla myter sprids som jag redan hörde för över 30 år, så att folk som vi också har ett ställe att träffas och diskutera.
#7: Det gläder mig med att du tycker så 😊 🤗 Ja det är ju inte så många där ute som intresserar sig för dessa ämnen som vi på sajten diskuterar om, så det är nog rätt så vanligt att man känner sig ganska så ensam på sin väg, tyvärr.
Starta ny diskussion