#0:

Det som många hat problem med är att komma bort från "jag-identifikationen". I stället för att söka det som befinner sig bortom jaget, tror dom på ett högre jag eller en själ, som förstås är en personlig själv som de kallar för min själ. Antingen är resultatet ett annan sorts "jag" eller någonting som man kan kalla "min".

Men allt det där är föreställningar som förståndet och jaget gör sig. Upptäcker man den sanna essensen inser man hur långt ifrån sanningen dessa föreställningar är.

Oj, detta inlägg rör upp känslor i mig. Min första tanke som kom när jag läste inlägget var det kända bibelcitatet:
Du ser flisan i din broders öga, men du ser inte bjälken i ditt eget öga.

Där, när man ser utåt så ser man flisorna. Hur starkt begäret (som Osho bla. beskriver) är. Hur man i sin övertygelse redan har kommit in i himmelriket.
Och ser ned på andra personer som lever i syndens näste, enligt dom utvalda.
Rättare sagt utvalt sig själva.

Nog om det, hur är det då med en själv. Ser man bjälken i sitt eget öga?
Börjar räkna på det, så börjar begärelserna krypa fram eftersom i mig.
Men är jag då bättre eller sämre än andra personer?.

Historien är fullt av folkmord. Så länge man befinner sig i denna elit.
Så länge kan man inte nå sitt inre essans.
Det börjar med en själv att våga möta begärelsen, i vad det må nu vara.
Det är inte så lätt, när ens ego är vill förvilla sanningen.

#2:

Det är ok att ha bjälkar och det är ok att ha begär. Det är mänskligt och det har vi alla. Ingen är bättre eller sämre för den sakens skull.

Men det är fel och ingen andlig väg att tro att man inte har det. Den andliga vägen handlar om att bli medveten om sina bjälkar och begär, dvs. att leva i sanning och inte i det som egot vill ha som sanning.

Först när man är medveten om sina bjälkar kan man ta bort dom och se klart.

#2: Det finns säkert många bjälkar i mina egna ögon som jag inte än blivit medveten om. Men ingen människa är ju utan fel och brister och att bli medveten om sig själv tar tid. 🙂 Det är alltså inte så farligt att vi har dessa bjälkar. Huvudsaken är att vi är medvetna om att det finns bjälkar i våra egna ögon som vi inte ännu är så medvetna om, med tiden blir många av dem nog synliga för oss. Bara om vi är övertygade om vår egen förträfflighet och ser ner på andra, så som du skriver kan det bli till ett problem. Då är risken stor att vi inte blir medvetna om dem eller att vi inte ser dem när de visas för oss.

Poängen med mitt inlägg var egentligen att belysa, att det inte är meningen att vi ska försöka bli den bästa versionen av oss själva, utan meningen är att upptäcka och erfara vår sanna essens och att komma till insikt om vår falska identifikation.

Om vi börjar där, dvs., med att undersöka oss själva för att ta reda på vem eller vad vi är just nu, så sköter sig allt annat av sig självt. Ju närmare källan vi kommer desto klarare blir vattnet. Ju närmare Ljuset inom oss som vi kommer, desto mer saker tar ljuset upp till ytan, desto mer medvetna om vår sanna essens blir vi och desto mer medvetna blir vi om den falska identifikationen. Därför är det bästa som vi kan göra, att lägga alla att framtida mål åt sidan för att i stället undersöka oss själv och vårat inre. Men som du säger är det inte lätt, för egot vill ju också ha sin egen sanning.

Det är som Gangaji säger här:
(Du kanske redan läste den visheten, som jag la in i tråden andliga visheter, men det var den som inspirerade mig till att skriva inlägget här ovan) 😊

"Den radikala inbjudan till självundersökning är inte att söka ett nytt medvetandetillstånd, ett förändrat tillstånd, ljus, kundalini som stiger. Nej. Allt detta kan hända men det är sekundärt.
Den radikala uppmaningen är att erkänna det som REDAN ÄR NU! Man slutar fokusera på framtiden som ett andligt mål, och blir intresserad av att älta det som ALLTID ÄR NÄRVARANDE, tillsammans med alla tankar, känslor och emotioner. För det är det viktigt att veta vem man är nu"

Ja, ibland reagerar jag starkt på den religiösa förträfflighet. Såsom jag gjorde i inlägget.

#5: Det är okej att reagera. Vi är ju inga robotar heller 😊

#4
Vilket i och för sig , jag inte hade behövt uttrycka mig så stort.
Men gjorde det i stunden.

#7: Jag tycker du uttryckte dig bra 😊

#8
Ok 🙂

Detta är en intressant och djup tråd. Jag förstår poängen, i att inte försöka polera sin personlighet, utan söka djupare i det som så att säga ligger bortom, eller djupare än, personligheten. På ett sätt tänker jag att personen måste dö, den andliga eller psykologiska döden, för att sedan "återuppstå" som någon med djupare insikter och erfarenheter. Att ha erfarit sitt inre Jag, sin sanna essens. Det är på något sätt en personlig död.

De tankarna kommer till mig på ämnet😊

#4: Lite som att klä av sig sina föreställningar om sig själv inför sig själv och sluta putsa på den yttre fasaden av den man tror sig vilja vara för att passa in.
Acceptans villighet och mod är ord som simmar upp till ytan.

#10:

Att erfara essensen är lika med att födas på nytt och då dör den "gamla" personen.

#12:

Precis som jag tänkte mig 😊

#11: Ja precis 🙂

#10: Ja men sen är det förstås väldigt individuellt hur detta går till. Medan somliga från en dag till en annan plötsligt står där och ser världen med helt andra ögon utan att knappat ens veta hur det gick till, så kan det för andra vara mer som en upptäcktsresa där man långsamt skrider framåt med djupare insikter och med mer erfarenheter i takt med sina upptäcker.

#15: Jo, det finns nog ingen mall som alla följer. Rupert Spira har sagt t ex att för somliga är uppvaknandet inget dramatiskt alls… Bara ett igenkännande; "Aha!"